Med hopp och oro inför framtiden
Sjungom studentens lyckliga dag!
Två tredjedelar av Afghanistans befolkning är under 25 år. Hälften under 15. De har aldrig upplevt en verklig fred, men de föddes strax innan eller efter talibanstyrets slut. Alla har inte fått gå i skolan, men allt fler gör det. Många är
fattiga, alla har inte ens mat för dagen. De är ingen enhetlig grupp, men de är unga och de är Afghanistans framtid. Vad väntar dem?
Sjungom studentens lyckliga dag … Studenttider i Sverige, mössor och vita klänningar och första finkostymen, fest och förhoppningar. Vilka förhoppningar har afghanska ungdomar? Det finns så klart inte ett entydigt svar på den frågan, men i det här numret har vi träffat några afghanska ungdomar som får berätta om sitt liv och sina drömmar.
Längtan efter frihet
Det är mycket som skiljer deras liv från svenska ungdomars men mellan raderna anas samma längtan efter frihet: att få forma sin egen framtid, att få drömma om något större – eller bara en så skenbart enkel sak som att få klä sig mom man vill.
Men deras frihet är begränsad, av traditioner, normer och, inte minst, av den ständigt närvarande konflikten och risken att utsättas för våld och hot. De lever olika liv med olika möjligheter men de är alla oroliga för framtiden, för vad som händer när de sista internationella soldaterna lämnar. Tar talibanerna över och berövar dem de nyvunna rättigheterna? Eller blir det fullskaligt inbördeskrig?
Järnvilja att visa ett annat Afghanistan
Samtidigt fortsätter de kämpa i sin egen vardag för att göra livet bättre, för sig själva och för andra. De håller fast vid sina planer om framtiden. Jamila fick inte välja yrkesväg men en dröm har hon kvar. I dokumentären ”På skidor i Afghanistan” om två unga skidåkare finns stråk av sorgsenhet över utvecklingen men samtidigt en järnvilja att visa att det finns ett annat Afghanistan, och de unga huvudpersonerna skapar en plats för människor där de kan skratta och ha roligt.
Inga stormar än, i våra sinnen bo, hoppet är vår vän och vi dess löften tro … Stormar kan det förvisso finnas i både svenska och afghanska ungdomars sinnen men hoppet behöver vi alla som vän, hoppet om att den ljusnande framtid är vår. Eller med Nazdanas ord, hon som av fattigdom gifte sig som 14-åring och trots sorg i hjärtat klarar både jobb och studier: Jag hoppas på en ny klar morgondag.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
Redaktör Afghanistan-nytt