”Jag vill kunna rösta för att påverka servicen”

Zialhaq Sharify bor med sin fru och åtta barn i Taloqan, provinsen Takhars huvudstad, i nordöstra Afghanistan. Det är med afghanska mått en trygg och mellanstor universitetsstad. Drygt 200 000 invånare bor här. På lördagarna myllrar det av folk från kringliggande orter som samlas på marknaden.

I ett bostadsområde ett stenkast från centrum står husen tätt inpå varandra. Zialhaq Sharify visar vägen längs smala lervägar. Vägar som de boende får anlägga och underhålla helt på egen hand. Trots att han bor centralt har huset en trädgård där familjen kan odla frukter och örter, något som också drygar ut hushållskassan. Det är mer av en lantlig idyll än stadsmiljö.

 – Vi har elektricitet och sjukvård. Våra barn får utbildning och säkerheten är bättre nu, tack vare regeringen. Vår stad är bättre skött än många andra. Renhållningen fungerar till exempel bra, säger Zialhaq Sharify över en kopp te i sitt vardagsrum.

Zialhaq Sharify arbetar som tekniker för den statliga televisionen, som har en lokalredaktion i Taloqan. Han är noga med att lyfta fram det som fungerar bra. Han förklarar att han är hoppfull inför framtiden, men det finns också saker han skulle vilja att staten eller de lokala myndigheterna kunde åstadkomma.

– Vi hoppas kunna få asfalterade vägar här där vi bor. Vi har inte kommunalt vatten heller, utan det kommer från vår egen brunn. I stadsplaneringen för Taloqan ligger det en park vid floden som går förbi här utanför. Vi förstår att regeringen inte klarar att anlägga en park just nu, men vi hoppas i alla fall att det blir en park med tiden.

I Taloqan finns det både statliga skolor och ett universitet, utan några avgifter. Föräldrarna måste däremot organisera och betala transporten till skolan. Föräldrar som inte har egen bil måste gå samman med andra och hyra taxi eller minibuss som kommer och hämtar upp barnen varje morgon.

Zialhaq Shiarifys tre äldsta barn har gått vidare från den statliga skolan till universitetet. De fem yngre barnen går i privat skola, ett alternativ som inte fanns tidigare i Taloqan. Kvaliteten på barnens utbildning är något Zialhaq Sharify tar på stort allvar.

 – En turkisk privatskola har precis startat och jag skulle vilja låta mina barn gå där, den är mycket modern och har tekniska hjälpmedel. När läraren berättar om något får barnen samtidigt se bilder som förklarar, säger Zialhaq Sharify imponerat.

Men att låta barnen gå i privatskola kostar pengar. Zialhaq Sharifys släktingar, som bor utomlands, bidrar med en del pengar. Kanske kan också drömmen om den turkiska privatskolan snart bli verklighet.

Efter en stund blir Zialhaq Sharify lite mer kritisk. Han väger upp det positiva med det negativa, som dåligt internet på grund av bristande infrastruktur och dricksvatten som måste kokas för att kunna drickas.

– Vi får gratis sjukvård, men vi måste betala för medicinerna, det är inte okej. Medicinen är av dålig kvalitet, kopior från Pakistan och Indien. Regeringen har ingen kontroll över vilka läkemedel som säljs.

Hur nöjd är han då egentligen? Han visar med händerna, varken nöjd eller missnöjd. Halvnöjd, kanske.

– Mitt främsta klagomål är vården och transporterna. Det finns inga bussar, ingen kollektivtrafik. Och så säkerheten. Den är okej i Taloqan, men inte på landsbygden. Vi kan inte resa på vägarna.

Framför allt vill Zialhaq Sharify kunna påverka lokalpolitiken och kvaliteten på de tjänster som staten levererar. Han är utbildad och vet att det fungerar så i många länder, men skakar samtidigt på huvudet, medveten om att det i Afghanistan inte finns den sortens lokalt väljarinflytande.

– Borgmästaren är inte vald utan utsedd av regeringen. Jag skulle vilja kunna rösta på någon som för en bra politik, säger Zialhaq Sharify.

TEXT: Niclas Ericsson