Gulsooms klinik är öppen för alla

SAMANGANPROVINSEN, 2010
 

Jag träffade Gulsoom för första gången 2010, under ett besök i Samanganprovinsen, i norra Afghanistan. Det var en av mina första resor som informationschef för SAK.

Gulsoom och hennes klasskamrater hade just påbörjat sin barnmorskeutbildning på SAKs skola i Aybak, i Samangan.  De var alla oändligt blyga och vågade knappt titta åt mitt håll. De var alla unga kvinnor som just kommit till skolan från byar långt bort och jag är säker på att inte någon av dem hade sett en gråhårig farbror från Europas nordliga utkant tidigare.

Det fanns ett undantag. Gulsoom tittade mig direkt i ögonen med fast blick. Hon tog initiativ redan vid den här mycket tidiga lektionen i utbildningen. Hon instruerade de andra och så skulle det fortsätta under alla mina kommande besök.

På försommaren 2012 besökte jag Aybak innan jag skulle hem till Sverige efter avslutad tjänst på SAK. Gulsoom och hennes klasskamrater skulle snart ta examen. Flera av dem hade redan fått sina första barn, även Gulsoom. Barnen bodde med sina mammor på skolan.

Vid det här laget var all blyghet som bortflugen. De blivande barnmorskorna fnittrade och skrattade. De tjattrade och berättade med bubblande glädje om hur härligt det skulle bli att lämna skolan och få återvända hem. De ville börja jobba och tjäna pengar.

I en film som jag då gjorde till SAKs 35-årsjubileum berättar Gulsoom stolt att hon är efterfrågad där hemma.

 – Mina släktingar ringer hela tiden och frågar när jag kommer hem. När du kommer hem ska vi ta emot dig och det ska bli en stor fest, säger de, sa Gulsoom.

Filmen avslutas med att hon ger ett varmt tack till Sverige för sin utbildning.

MAZAR-I-SHARIF, MAJ 2016

När jag fyra år senare, i maj 2016, återvänder till Afghanistan, är en av mina ambitioner att försöka träffa Gulsoom igen. Jag vill höra hur det har gått för henne.

Jag erkänner att mina förhoppningar om att få träffa henne igen inte var stora, men precis när jag ska resa från Sverige får jag höra att hon vill träffa mig.

På grund av säkerhetsläget kan vi inte ses i hennes hemby, men hon är beredd att ge sig ut på en lång bilresa till Mazar-i- Sharif där vi kan ses.

Gulsoom har fyllt 26 år. Tillsammans med sin man, Shahabuddin, 27 år och lärare, och deras yngsta son, Gul Mohammed, 1,5 år, reser de i sex timmar på dåliga vägar för att komma till mötet. De två äldsta barnen är kvar hemma i byn.

Det är speciellt att ses igen. Vi är båda mycket glada och sitter i flera timmar för att prata om allt som har hänt. Shahabuddin tar stillsamt hand om sonen. Gulsoom är påfallande modernt klädd i en jeansliknande kappa och ljus sjal. Långt från hembyns burkor.

– Efter examen reste jag hem igen. Jag var den första i byn med en examen och redan innan jag kom in i byn hade alla samlats för att fira mig. Sedan tog de mig till kliniken. Då hade jag ännu ingen erfarenhet. Nu har jag massor av erfarenhet och har inga problem att jobba, säger Gulsoom.

Av säkerhetsskäl kan jag inte säga vad byn där Gulsoom lever heter. Även om utbildade barnmorskor blir alltmer accepterade och uppskattade i de afghanska byarna finns det ett motstånd. Det handlar ofta om konservativa män som anser att utbildade kvinnor som tjänar egna pengar är ett hot mot deras oinskränkta makt.

”Tidigare sa några till mig att jag inte var någon bra flicka, att jag skulle stanna  Hemma, men nu har det skett en förändring i byn”.
 

Ett annat hot är talibanerna, som de senaste åren vuxit sig starkare. Under sina första fyra år som barnmorska har Gulsoom ensam haft hand om ungefär 600 förlossningar. Det är i genomsnitt tolv i månaden.

Många av dem har varit komplicerade och riskfyllda. Det närmaste större sjukhuset ligger ett  par timmar bort i distriktet Dar-i-Suf.

– En morgon fick jag information om en patient av hennes make. Hon var illa ute och behövde en riktig barnmorska. Vi åkte motorcykel till en by mycket långt borta. Där fanns erfarna kvinnor utan utbildning, så kallade dayor. De försökte pressa ut barnet ur kvinnan. Jag förklarade att man inte kan pressa ut ett barn, utan att kvinnan måste tas till sjukhus för kejsarsnitt, annars skulle båda hon och barnet dö. Så blev det och båda räddades till livet, säger Gulsoom.

Hon berättar att sedan dess hänvisar dayorna till barnmorskan om det är problem.

– Inga av de barn eller mammor som jag har tagit hand om har dött. Det har gått mycket bra. Förtroendet för mig i byn växer för varje dag, säger Gulsoom.

Hon arbetar på den lilla bykliniken från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen. I genomsnitt tar hon varje dag hand om 40 barn och 25 mödrar. Hon gör också hembesök och ger utbildningar, även för pappor, i familjeplanering och hälso- och kostfrågor.

– Det här är nytt i byn, men jag tvekar inte trots att några undrar om jag verkligen ska utbilda pappor att vara med vid förlossningen. När jag gick i barnmorskeskolan läste jag i en bok att det var viktigt att pappan var med vid förlossningen och att det är en rättighet, säger  Gulsoom.

I Gulsooms by råder fortfarande urgamla traditioner. Förutom hon och hennes man är ingen annan i byn utbildad. Utmaningarna för kvinnor som vill studera eller arbeta är enorma.

– Tidigare sa några till mig att jag inte var någon bra flicka, att jag skulle stanna hemma, men nu har det skett en förändring i byn. Flera är mer öppna för utbildning och kvinnorna ber för mig. Många flickor vill utbilda sig till barnmorskor, och flera av mina vänner vill börja på universitet, säger Gulsoom.

Finns det någon som inte accepterar dig och ditt arbete?
– Jag är medveten om och mycket noggrann med att följa traditioner och religiösa sedvänjor, säger hon.

Hittills har Gulsoom inte själv upplevt några problem, men säkerhetsläget i området runt byn har gradvis blivit sämre och flera mindre hälsovårdskliniker har fått stänga. Det beror på talibanernas framryckningar.

Det försämrade säkerhetsläget till trots fortsätter barn att födas. Gulsoom berättar att även talibaner nu kommer till henne och ber om hjälp. De vill ha information om hur ett barn föds och få råd i hälsofrågor.

En talibanledare kom en gång till Gulsoom och frågade om hon kunde hjälpa till om han tog med sin fru till henne. Hon svarade att hon är tillgänglig för alla människor.

”Genom att utbilda barnmorskor på flera platser har SAK spelat en nyckelroll i kampen mot mödra- och barnadödlighet och räddat tusentals liv”.

– Talibanledaren kom en tid senare till mig vid midnatt och bad om hjälp, men vår säkerhetsvakt blev orolig och sa att han inte kunde öppna kliniken. Han vågade inte. Då kom min man och öppnade i stället. För mänskligheten. Allt gick bra, säger Gulsoom.

Talibanledaren, som hade fått Gulsooms mobilnummer, hörde en tid senare av sig med en gentjänst i form av en varning. Han berättade att det snart skulle bli strid mellan talibanerna och regeringstrupperna i området. Han uppmanade Gulsoom att för säkerhets skull stänga kliniken.

Gulsoom tackade för upplysningen, men evakuerade aldrig. Hon svarade talibanledaren att hennes patienters liv var viktigare än hennes eget.

När jag frågar Gulsoom om hon inte är rädd för talibanerna svarar hon att hon bara är rädd för de talibaner som kommer från andra platser, inte de lokala talibanerna.

– Om säkerhetssituationen fortsätter att försämras blir det dåligt för alla, men jag tänker inte förlora hoppet om att hjälpa andra. Man måste kunna ge tillbaka. Jag har drömt om att bli barnmorska sedan jag gick i skolan, säger Gulsoom.

Innan jag reser hem ger jag en kamera och en dagbok till Gulsoom. Min tanke är att hon ska dokumentera sin vardag och sitt arbete i byn. Som läget är nu är det svårt för mig, men även  för SAKs lokalanställda, att besöka det område  där Gulsoom lever. Kidnappningsrisken är stor.

Gulsoom har aldrig ägt en kamera. Jag ger henne några enkla instruktioner, som att hon ska gå så nära objektet som möjligt och hålla kameran still och horisonten rak. Jag visar hur batteriet fungerar och ger henne två minneskort. Hon börjar ta bilder och filma direkt.

Tror du att det kan innebära problem för dig att använda en kamera i byn?
– Jag vet vad jag kan och inte kan göra. Du förstår ju att jag inte kan ta bilder på kvinnor när de föder, säger Gulsoom.

SVERIGE, JULI, 2016

Hemma i Sverige går veckorna. Jag funderar på hur det går för Gulsoom och hennes fotograferande. I slutet av juli kommer till slut ett mejl från min kontakt i Mazari- Sharif med hennes första bilder och texter.  Jag öppnar bilderna och de översatta anteckningarna. Hon har varit precis så ambitiös som jag hoppats.

Gulsoom skriver så här: ”Afghanistan är ett utvecklingsland, som drabbats svårt av kriget. Det har gjort att människorna inte kunnat få vare sig utbildning, utveckling eller framsteg […]

SAK har bidragit med mycket hjälp på många områden i många olika delar av landet, inte minst på hälsoområdet. Genom att utbilda barnmorskor på flera platser  har SAK spelat en nyckelroll i kampen mot mödra- och barnadödlighet och räddat tusentals liv. Jag är Gulsoom, en av Afghanistankommitténs utbildade barnmorskor.”

Brevet fortsätter. Särskilt intressant blir det när hon kommer in på vilka som kommer till kliniken. Ett genomgående tema är undernäring, hos både mödrar och barn. Det är ett vanligt fenomen på den afghanska landsbygden. Nyblivna mödrar får inte tillräcklig med tid att återhämta sig mellan graviditeterna. De tvingas till hårt arbete och deras män vill ofta ha sexuellt umgänge tidigt.

När de nyblivna mödrarna inte själva får i sig näring kan de inte heller ge bröstmjölk låt sina nyfödda barn. Då blir också barnen undernärda.

Gulsoom skriver:  ”En av barnmorskans viktigaste uppgifter är att höja medvetenheten genom  att ge undervisning i hälsovård. På den här bilden talar jag om betydelsen av att ge det lite tid mellan graviditeterna. Jag har under mina fyra första år undervisat många personer om  familjeplanering. På det sättet har jag lyckats få ner dödligheten bland mödrar och barn. Det minskar också riskerna såväl under graviditeten och förlossningen som efteråt.”

Fattigdom, dålig utbildning, svag hälsa med blodbrist, undernäring och magsmärtor, och svåra och långa transporter, ofta med åsna, löper som en röd tråd genom Gulsooms dagboksanteckningar. På vintern är det snö och kallt.

De flesta i området där Gulsoom lever är bönder eller äger en flock får. Tillgången till rent vatten och elektricitet är begränsad. Att ge akut vård om natten och på vintern är svårt.

Bland intervjuerna finns en som Gulsoom har gjort med byäldsten, Begzad. Han säger att det vore bra om de kunde få elektricitet till kliniken. Dessutom behöver de hjälp med att bygga färdigt skolan, som ännu inte blivit klar. Nu får eleverna undervisning i tält. Det ligger också på Bagzad och de andra i byns utvecklingsråd att bestämma vad som ska hända med Gulsoom och hennes hälsovårdsklinik framöver.

De som tar examen vid SAKs barnmorskeskolor i Samangan och Wardak förbinder sig att arbeta minst fem år i sina hembyar efter examen. 

I vår har det gått fem år sedan Gulsoom tog examen och hennes framtid är inte säker.

 – Jag vill fortsätta, om de som bestämmer vill att kliniken ska vara kvar. Men det är också viktigt att jag får ett certifikat från regeringen som säger att jag är barnmorska. Då blir det lättare att få andra jobb. Om vi barnmorskor inte får ett officiellt certifikat, kanske vi måste gå tillbaka till att vara hemmafruar, säger Gulsoom.

De barnmorskor som tar examen vid skolan i Wardak får ett utbildningscertifikat direkt vid examen. I Samangan delar provinsregeringen inte ut några certifikat förrän barnmorskorna avslutat sina fem år som barnmorskor i SAKs regi. Det gäller även Gulsoom och hennes kurskamrater. ●

Text: LASSE BENGTSSON