Fortsatt lyhördhet i en ny tid
Inte bara lärarlöner och skolböcker behövdes för att öppna SAKs skolor för alla flickor.
Vi skumpar omkring medan bilen väjer för gropar från bilbomber, på vägen mellan Wardak och Ghazni. 284 attacker registrerades för denna vägsträcka 1 januari–15 augusti 2021, men efter att talibanerna tog makten har inga nya attacker skett. Därför får jag nu tillåtelse av SAKs säkerhetsansvariga att för första gången på många år resa landvägen till Ghazni när jag besöker Afghanistan i november.
Två lärare, Ferozan och Sidiqa, visar mig runt på SAKs grund- och gymnasieskola för flickor i Nawabad, utanför Ghazni. De berättar stolt att trots att lokala talibaner för några år sedan försökt förbjuda tonårsflickor att gå i skolan så har alla klasser fortsatt vara öppna. Hur har ni lyckats? undrar jag. ”Vi har en kommitté av lärare, aktiva föräldrar och byäldste som skickade en delegation till talibanledningen i Pakistan. Efter någon vecka kom de tillbaka med garantier om att skolan kan fortsätta och sedan dess har vi inte haft problem, inte ens nu när talibanerna tagit över.”
Vi pratar om förändringarna som skett i landet och jag undrar vad de skulle vilja säga till makthavare.
”Menar du det nya ledarskapet i Kabul? Vårt budskap är glasklart: Förhindra inte oss kvinnor att arbeta! Så fort vi ges möjlighet ska vi se till att vårt lärarförbund lyfter detta krav med dem. Men om du syftade på internationella makthavare säger vi: Vänd oss inte ryggen, nu mer än någonsin behöver vi ert stöd. Du får gärna framföra det till dem!”
Vi går vidare i samtalet då Sidiqa plötsligt stannar upp. ”Men du, även SAK är makthavare. Utbilda oss i hur man undervisar i kemi! Har ni gett oss ett labb får ni också visa hur man gör.”
På den skumpiga vägen tillbaka till Kabul tänker jag på hur SAKs mångfacetterade uppdrag samverkar till att flickorna på Nawabadskolan får studera. Det är inte bara lärarlöner och skolböcker som behövs. Även stödet till skolkommittéer och lärarförbund är viktigt. Likaså att afghanska lärares röster förmedlas till beslutsfattare.
Men det som ändå berörde mig mest var att Sidiqa tog tillfället i akt att utkräva ansvar även från SAK. Hon förväntar sig att vi är lyhörda. Och just vår lyhördhet för våra målgruppers behov och krav är fundamentalt om vi ska göra skillnad i denna nya svåra tid. Vare sig det gäller rätten att arbeta, dialogen
med talibanerna, eller kvaliteten på kemilektionerna.
ANDREAS STEFANSSON
Generalsekreterare, SAK