De nödvändiga undantagen

I förra numret skrev jag om hur en situation utan krig inte betyder att det är fred, om att Islamiska staten trappar upp våldet, om inskränkta rättigheter för kvinnor och minskad pressfrihet. Reportaget om vår verksamhet vinklades på 19-åriga Sajia Muhammadi som förlorat hoppet om sitt drömyrke.

Eftersom jag var lite extra stolt över förra numret – det var första gången jag kunnat besöka Afghanistan och göra egna reportage – delade jag ut det till alla jag kom åt, bland annat till min kör. Man vet aldrig vilka som läser, bläddrar igenom, fastnar för en artikel eller två, läser från pärm till pärm eller bara skickar det direkt till återvinningen.

INTE SÄLLAN BLIR jag överraskad. Så även denna gång. Vid en middag med kören hamnade jag bredvid en av sopranerna som, visade det sig, hörde till kategorin ”pärm till pärm”. Hon hade många frågor om både Afghanistan och SAK. Och hon sa:

Du försöker förmedla en rätt positiv bild, eller hur?

Det var en intressant och talande observation, som säger mycket både om bilden av Afghanistan i Sverige och om hur Afghanistan-nytt kan uppfattas. Det jag strävar efter är att berätta andra historier än de som syns i nyhetsflödet. De flesta nyheter som kommer från Afghanistan är oerhört negativa. Jag vill berätta om livet som pågår samtidigt, och det gör jag genom att lyfta afghaner och deras historier. Med namn och med bild. Med berättelser som kan handla om traditioner, kultur och mat men ännu oftare om sorg och oro över den negativa utvecklingen, om förlorad frihet och hur svårt det är att få maten att räcka.

De nyanserade berättelserna får inte skymma det faktum att talibanernas Afghanistan blir allt vidrigare, med nya restriktioner för kvinnor och offentliga kroppsbestraffningar.

I DET HÄR NUMRET är temat kvinnor med företag. Sedan maktskiftet har många kvinnor lagt ner sina företag och lämnat landet. Men det finns fortfarande omkring 800 företag kvar, för att inte tala om alla de kvinnor som har egen verksamhet i sina hem eller tillsammans med andra bybor.

Det betyder inte att det de berättar är särskilt positivt – snarare tvärtom. Men bara att de kvinnorna vågar intervjuas i tidningen, med namn och med ansiktet blottat, ger en annan bild än den förväntade.

De är så klart undantag. Men de finns. Och de historierna behöver också berättas.