Afghanistans ekonomi – en berg-och-dalbana
De första åren efter att talibanerna förlorat makten i Afghanistan 2001 visade landets ekonomi prov på en snabbt ökande tillväxt. Det berodde främst på bistånd och den stora internationella truppnärvaron. Därför gick ekonomin kraftigt bakåt när trupperna drogs tillbaka och biståndet minskade.
Ett kraftigt tillskott till den afghanska ekonomin är en snabbt ökande befolkning. Enligt Världsbanken lever det i dag fler än 35 miljoner människor i landet. För 18 år sedan rörde det sig om 20 miljoner. Ökningen beror framför allt på att många afghaner som levt på flykt har återvänt, men också på att barn- och mödradödligheten har minskat och att allt fler har tillgång till hälsovård.
Den afghanska ekonomin domineras av den informella sektorn. År 2017 utgjorde skatteintäkterna endast 10,5 procent av BNP. Det rörde sig främst om tullavgifter och skatter på gruvnäringen. Viljan att betala skatt är låg. Det finns inget förtroende för statsmakten, vilket i sin tur beror på en svag stat med bristande administrativa strukturer och resurser. Det saknas dessutom en transparens och tillförlitlig folkbokföring. Likaså är korruptionen utbredd.
Afghanistan är starkt beroende av internationellt bistånd, vilket gör landet sårbart för givarländernas egna agendor och mål med biståndet. Det leder ofta till turbulens och osäkerhet inom den afghanska statsapparaten.
Dålig säkerhet en orsak
De utländska direktinvesteringarna i Afghanistan ökade kraftigt fram till 2015. De låg då på 300 miljoner dollar. Sedan dess har de minskat. Det beror framför allt på den dåliga säkerheten, men även på korruption och en svag statsapparat.
Arbetslösheten bedöms vara mellan 25 och 40 procent, beroende på vilka källor man väljer att använda sig av. Urbaniseringen har gjort att bostadspriserna har skjutit i höjden. Många fattiga tvingas till kåkstäder i städernas utkanter.
Inflationen har de senaste åtta åren legat på omkring sex procent, enligt Internationella valutafonden (IMF). Med arbetsbrist och ökande kostnader tvingas människor ta till drastiska åtgärder som att ta barn ur skolan i förtid så att de kan arbeta och bidra till sina familjers försörjning. Andra emigrerar och det är inte ovanligt att olika terrorgrupper rekryterar fattiga barn och ungdomar.
Jordbrukets framträdande roll inom den afghanska ekonomin har de senaste åren fått träda tillbaka till förmån för servicesektorn. Under perioden 2002–2017 ökade servicesektorns andel av ekonomin från 34 till 51 procent. Detta enligt Afghanistans statistiska centralbyrå.
Det är dock viktigt att påminna sig om att statistiken inte tar med det informella jordbruket i sina beräkningar. Skulle resultatet av opiumskördarna räknas med skulle jordbrukets andel av den afghanska ekonomin vara betydligt större.
Arbetsmarknaden har traditionellt sett haft liten plats för kvinnor. En sanning som i många fall och på många platser fortfarande gäller. Undantag gäller möjligen områden som utbildning och hälso- och sjukvård, särskilt i städerna, där det finns fler yrkesarbetande kvinnor.
Minskad produktion av sädesslag
Enligt FN:s organ för mat och jordbruk (FAO) har Afghanistans egen produktion av de viktigaste sädesslagen vete, ris och ytterligare några spannmål minskat. Under perioden 2013–2017 sjönk produktionen av de viktigaste sädesslagen från 7 miljoner till 5,5 miljoner ton. Samtidigt fördubblades importen av samma sädesslag.
Den vanligaste basfödan i Afghanistan är ris. Landet var i åratal självförsörjande på ris, men trots att risproduktionen ökade i början av 2000-talet ökade också importen. Konkurrens och pressade priser har gjort att den inhemska risproduktionen minskat. Det är först under de senaste två åren som produktionen börjat återhämta sig.
Produktion av vindruvor, mandel, aprikoser, äpplen och valnötter har haft en liknande utveckling som spannmålsproduktionen.
Det finns i Afghanistan stora tillgångar av mineraler. Värdet har beräknats till mellan en och två biljoner dollar. Trots detta har få gruvor börjat utvinna metallerna. I de få fall där utvinning pågår gynnar det främst högt uppsatta tjänstemän inom staten.
Storföretagen lyser i Afghanistan med sin frånvaro. De flesta företag består av en eller en handfull anställda. De afghaner som tar sig till städerna i jakt på arbeten möter ofta en hård tillvaro präglad av arbetsbrist. De tvingas ställa sig med alla de andra daglönarna på något torg som fungerar som uppsamlingsplats. Kanske kommer en arbetsledare förbi och väljer någon av dem för ett dagsverke.
Den stora majoriteten står kvar, återvänder nästa dag och nästa i hopp om att få något påhugg.
TEXT: Reza Javid
Analytiker på Västra Götalandsregionen med masterexamen i nationalekonomi, med fokus på Afghanistan. Född i Ghazni,
i Afghanistan, har bott i Sverige sedan 2003.
Detta är en av Erik Halkjaer förkortad version av avsnittet Ekonomi i boken Förstå Afghanistan.