20 års bistånd var inte förgäves

Vilka lärdomar kan dras av Sveriges insatser i Afghanistan under åren 2001-2021? Det har en parlamentarisk utredning fått i uppdrag att svara på. Det är en viktig utredning, både för att lära av misstag och för att belysa de resultat som uppnåtts.

Efter talibanernas maktövertagande är det många som lockas till förhastade slutsatser att allt varit förgäves. Det är lätt att känna så. Kvinnors rättigheter dras tillbaka steg för steg och landets demokratiska institutioner har upplösts.

Men vid närmare granskning ser man att väldigt mycket åstadkoms fram till 2021. Jämfört med andra fattiga länders utvecklingstakt, förvånansvärt mycket: Halverad mödradödlighet, halverad barnadödlighet, förlängd medellivslängd, miljontals flickor och pojkar som fått utbildning. Sjukvård som byggts ut så att två tredjedelar av befolkningen nås, jämfört med några procent för tjugo år sedan. Större tillgång till rent vatten, asfalterade vägar mellan alla större städer, elledningar som dragits från grannländerna, och ett utbyggt mobiltelefonisystem.

Korruption

Självklart är det viktigt att också syna motgångarna, såsom svårigheterna i att få bukt med korruptionen och etablera bärkraftiga demokratiska och rättsvårdande institutioner.

Det vi också kan konstatera med facit i hand är att omvärldens enorma militära närvaro, där Sverige bidrog som partner till den Nato-ledda insatsen, blev ett oerhört kostsamt haveri som inte nådde sina mål. Det konstaterades redan i Tone Tingsgårds enmansutredning 2017. Det enda Sverige tycks ha uppnått militärt, menade Tingsgård, var att ha ökat sin förmåga att delta i internationella insatser.

Därutöver vågar jag påstå att omvärldens politiska och diplomatiska insatser lämnar mycket att önska. Kanske för att det internationella samfundet så lät sig styras av USA:s agenda, som i stället för försoningsprocess och genuint lokalt ägarskap i nationsbyggandet satte terrorbekämpning och militär stabilisering i första rummet. Korrupta krigsherrar hamnade i maktpositioner.

Långsiktigt stöd

Sverige bör dock ha en eloge för att, som enda biståndsland, år 2012 utlova ett tioårigt åtagande på en hög, jämn biståndsnivå. De allra flesta nöjde sig med åtaganden på två-fyra år. Sveriges långsiktiga stöd, varav en fjärdedel kanaliserats genom SAK, är en av flera orsaker till anmärkningsvärda utvecklingsresultat.

Vi måste nu göra vårt yttersta för att resultaten inte raseras, utan snarare byggs på och utvecklas. Ett nytt långsiktigt åtagande med den målsättningen är vad den afghanska befolkningen behöver och efterfrågar!