"Låt oss tillsammans också kämpa för ett Sverige...

...som lever upp till de mänskliga rättigheterna, som bevarar sin humanitära stormaktsstatus, och som värnar barns rättigheter, asylrätten och rättssäkerheten".

Det sa Andreas Stefansson, generalsekreterare för SAK, som bjöds in för att informera om säkerhetsläget i Afghanistan på medborgarplatsen i Stockholm där asylsökande sittstrejkar. Här kan du läsa talet i sin helhet:

Hej allihopa!

 

Jag heter Andreas Stefansson och är generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén. Jag är tacksam för att vi fått komma hit.

Jag kom hem från mitt senaste besök till Afghanistan för två veckor sedan. Man höll fortfarande på att städa upp i centrala Kabul efter den stora bomb som sprängdes där en morgon i slutet av maj. En fruktansvärd bomb som dödade 150 personer. 150 barn och vuxna som var på väg till jobb och skola.

Sedan dess har ytterligare några bomber sprängts i stan. Men ändå - var morgon så går folk till jobbet, skolan, för att handla, träffa vänner. Livet går vidare. Folk gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop. Samtidigt måste de vara beredd på att en självmordsattack, eller flyg- eller drönarbombning, kan ske närsomhelst. Och i princip var som helst i landet, inte bara i Kabul.

Det sägs ibland att det finns säkra områden i Afghanistan. Ja, det stämmer att vissa områden är något mindre osäkra än andra. Men vi har också sett, framförallt de senaste åren, hur osäkerheten brer ut sig. Talibanerna utmanar regeringsstyrkor i nästan alla delar av landet i dag. På sistone har även IS genomfört attentat, i Kabul och ute i landet.

Områden som jag kunde besöka för några år sedan och verkade säkra, klassas i dag som mycket osäkra. Ibland går denna förändring fort. Jag ska ge ett exempel:

Utav landets 34 provinser så har migrationsverket ringat in tre som de menar är relativt säkra. Eller som de själva definierar det: ”oroligheter i dessa provinser uttrycker sig inte genom väpnad konfrontation”. En av dessa tre provinser är Daikundi.

Men tittar vi på utvecklingen i Daikundi, har det på sistone försämrats avsevärt. FN rapporterade nyligen om en fyrahundra procentig ökning av civila dödade och sårade i just Daikundi, jämfört med förra året. Och det, med anledning av just... väpnad konfrontation.

För övrigt så konstaterar migrationsverket i sin senaste lägesanalys från juni 2017 att säkerhetssituationen är allvarlig och har försämrats. Det är en analys vi håller med om.
 

Vi på Svenska Afghanistankommittén får ofta frågor om läget i landet. Och vi märker ibland att felaktigheter sprids i debatten och i sociala medier. Det kanske beror på att många i Sverige aldrig varit i ett konfliktdrabbat land. Man tror att konfliktländer ska se ut som i filmer om andra världskriget.

”Det finns ju gym och Airbnb! Det finns ju skolor!” säger vissa. Ja, det stämmer att det finns. Men så ser konfliktmiljöer ut.

Krig utspelas i dag allt oftare i städer och bland civila. Och de drabbade civila är de som samtidigt försöker få vardagen att gå ihop. Som försöker hålla hoppet uppe. Och framtidsdrömmarna vid liv. Medan de hela tiden är beredda på att en bomb kan smälla. Detta är den verklighet Afghanistankommitten jobbar i. Och det är dessa människor på plats som vi jobbar med och för.

Svenska Afghanistankommittén började arbeta med hälsa och utbildning i Afghanistan för 35 år sedan. Vi har idag ca 5000 anställda, varav över 99 procent är afghaner. Vi är verksamma på landsbygden, där de fattigaste bor. Och vi vet att det går att göra skillnad! För 15 år sedan gick bara några hundra tusen barn i skolan. I dag är det ca 7 miljoner. Och 40 procent av dom är tjejer!

Vid sidan om konflikten så sker det alltså en utveckling i Afghanistan. En viktig sådan! Mödradödligheten minskar. Barnadödligheten likaså. Fler blir läskunniga. Fler har tillgång till vatten, vägar och mobiltelefoner. Och ja, det finns även hotell som går att boka - kanske t o m Airbnb. Liksom det säkert gör i Bagdad och Damaskus också. Men det är på egen risk.

Afghanistan är ett land som befunnit sig i krig i över 35 år, och tyvärr fortsätter stridigheterna. Det är fortfarande ett av världens fattigaste... och farligaste... länder.

 

För de som inte lyckas hålla hoppet uppe, som inte klarar att hålla framtidsdrömmarna vid liv, som inte står ut med bomberna... ja, de försöker förstås ta sig därifrån.

Nu när jag var i Kabul senast träffade jag en gammal vän, Humayoun. Han driver ett café, The Venue, där han låter musiker uppträda. Jag har själv uppträtt där, och även Massoud Hazanzada, som ska spela här ikväll, har lirat där med sitt dåvarande band Morcha. Det var en oas för oss.

Men Humayoun berättade nu att han fått sluta ha spelningar, för folk vågar inte komma längre. Även Kabul har blivit för osäkert. Ställen med live-musik hotas av attacker. Sedan berättade han en grej som gjorde mig ledsen: Han har bestämt sig för att flytta till Indien.

Humayoun orkar inte längre vistas i osäkerheten. Han pallar inte med kriget längre. Jag tyckte det var trist,, dels för att jag gilla att hänga med honom när jag är i Kabul, dels för att han varit en drivkraft för live-musiken där.

Men jag har förståelse för hans beslut. Liksom jag har för andra som tar det svåra beslutet att lämna.

Och då har alltså Humayoun trots allt haft ett väletablerat liv i Kabul, med släkt och vänner på nära håll. Ofta har Afghaner med sådana sociala nätverk bättre förutsättningar att hanka sig fram, trots krig och fattigdom. Men för de som lämnat landet och som saknar sociala nätverk där, så väntar stor utsatthet om de återvänder.

Afghanistankommitten finner det orimligt att Sverige skickar tillbaka ensamkommande som saknar fungerande socialt nätverk på plats.

 

Vi vet att såväl Sverige som många andra europeiska länder skickar tillbaka Afghaner, ibland med tvång. Även Pakistan har tvingat tillbaka många – cirka 600 000 förra året. Afghanska ministrar har flera gånger vädjat till Europa att inte skicka tillbaka någon under tvång. För ett land som befinner sig i en eskalerande konflikt, med stor fattigdom och med svaga samhällsstrukturer, så blir det en oerhörd utmaning att kunna hantera återvändandet.

Det pratades om ”systemkollaps” i Sverige för ett tag sedan – men om det uttrycket ska användas meningsfullt så är det snarare för det som världssamfundet bidrar till i Afghanistan när hundratusentals tvingas tillbaks.

Vi har sett det själva i vår verksamhet. På våra sjukhus och kliniker i östra Afghanistan har patientbesöken ökat med 30 till 40 procent, mycket på grund av återvändandet. På våra skolor likaså anställer vi nu fler lärare och bygger ut, på grund av det stora återvändandet. Och vi ser hur spänningarna ökar mellan grupper när man konkurrerar om den lilla servicen som finns, om bostäder och jobb.

Omvärlden gör inte Afghanistan en tjänst, när vi i detta läget tvingar tillbaka de som flytt. De få områden som ännu är relativt lugna kan lätt bli konfliktdrabbade när man, vid sidan om fattigdomen och de stora grupper av internflyktingar, dessutom också ska hantera ett stort återvändande från utlandet. Afghanistankommitten uppmanar Sverige och världsamfundet att beakta konsekvenserna av sin migrationspolitik för det Afghanska folket - och för Afghanistans möjlighet att utvecklas.

 

Och Afghanistans möjlighet att utvecklas är just vad Svenska Afghanistankommittén kämpar för.

Vi närs av en dröm om att Afghanistan en dag ska vara fritt från fattigdom, våld och diskriminering. Det återstår en lång resa innan den dagen är nådd. Men en dag...

Våra värderingar bygger på mänskliga rättigheter, alla människors rättigheter, vare sig man är svensk eller afghan.

Så låt oss tillsammans kämpa för ett Afghanistan, fritt från fattigdom, våld och diskriminering. Kämpa för att respekten för mänskliga rättigheter en dag ska råda även i Afghanistan.

Och låt oss tillsammans också kämpa för ett Sverige som lever upp till de mänskliga rättigheterna, som bevarar sin humanitära stormaktsstatus, och som värnar barns rättigheter, asylrätten och rättssäkerheten.

Tack! Tashakor!
18 augusti 2017