Staten skall inte lägga sig i enskilda medborgares klädsel!

Den franska parlamentariska kommissionens förslag om att förbjuda burka och ansiktsslöja, niqab, på vissa offentliga platser har lett till en diskussion på partiledarnivå även här i Sverige. Förslaget om förbud väcker många frågor. En fråga gäller statens roll i att bestämma över medborgarnas val av kläder, en annan gäller de utpekade klädesplaggen och vad de signalerar för värden.  Sist men kanske inte minst diskuteras lämpligheten av olika klädesplagg på olika specifika arbetsplatser.

Det franska förslaget om införande av förbud aktualiserar återigen hur kvinnor har tvingats både att bära vissa klädesplagg eller avstå från dem under olika diktaturer. I talibanernas Afghanistan tvingades kvinnor att ta på sig burka i offentliga miljöer, i grannlandet Iran bötfälls, trakasseras och förnedras kvinnor som inte följer den statliga klädkoden för kvinnor. I juli 2009 dömdes den sudanesiska kvinnan Lubna al-Hussein till spöstraff och motsvarande 1400 kronor i böter av en sudanesisk domstol för att ha varit ”osedligt klädd” i offentlig miljö. Hennes brott var att hon var klädd i långbyxor istället för den traditionella fotsida kjolen.  

Det som förenar diktaturer som Afghanistan under talibanerna, Iran, Saudiarabien, eller Sudan med en centralistisk, uttalat sekulär men demokratisk stat som Frankrike, är synen på statens roll. Dessa stater är eniga om en sak, nämligen att det ligger inom statens jurisdiktion att få bestämma vilka kläder enskilda medborgare och i synnerhet kvinnor ska ha på sig. 

Man kan fråga sig hur statliga klädförbud har fungerat tidigare, om de fyllt avsedd funktion. Det visar sig då att tvång är ytterst kontraproduktivt. Turkiet och Iran är två illustrativa exempel: under mellankrigstiden lagstiftade statsmakterna i de båda länderna mot bärande av slöja i offentliga miljöer. Sedan 2002 styrs Turkiet av ett islamiskt parti och hustrurna och döttrarna till landets president och premiärminister bär sjal i offentliga sammanhang. I Iran kom svaret på tvångssekulariseringen och slöjförbudet genom en samhällsrevolution som förde islamister till makten.

På samma sätt har å andra sidan slöjtvång varit mycket kontraproduktivt. Slöjtvånget i t.ex. i Afghanistan under talibanernas tid och Iran efter revolutionen 1979 har lett till att kvinnor i dessa länder i allt större utsträckning tar avstånd från statligt påtvingade klädregler.

I en demokrati borde det vara otänkbart att staten lägger sig i hur enskilda medborgare ska vara klädda.

Det behöver också tydliggöras att burka och ansiktsslöja saknar stöd i islams urkunder. De är snarare ett uttryck för patriarkala traditioner och har tillkommit i efterhand i specifika samhällsmiljöer. I de flesta muslimska länder har de båda klädesplaggen varit ett okänt fenomen.

Emellertid kan en diskussion om burkans och ansiktsslöjans lämplighet i exempelvis lärandemiljöer vara relevant. Även om vi anser att staten ska låta bli att lägga sig i hur enskilda människor klär sig generellt sett, betyder det inte att ansiktsslöja eller burka, är lämpliga kläder i lärandemiljöer. Detta inte minst av pedagogiska skäl där ögonkontakt, ansiktsuttryck och kroppsspråk är viktiga medel i kommunikationen mellan lärare och studenter/elever. Men den debatten är situationsspecifik och kan med fördel skötas på ett fackligt eller arbetsplatsbaserat plan.

Vad människor privat har på sig på gatan och till vardags måste i Sverige liksom i Afghanistan vara individens rätt och förbli vars och ens ensak. SAK arbetar för kvinnors rättigheter – och i det arbetet är målet en okränkbar rätt att fatta beslut i frågor som berör deras egna liv.

Med utgångspunkt i ovanstående anser vi att en demokratisk stat inte skall lägga sig i enskilda medborgares klädsel.

Ann Wilkens
Styrelseordförande, Svenska Afghanistankommittén

Mohammad Fazlhashemi
Styrelseledamot, Svenska Afghanistankommittén