”Befängt att använda Jas”
”Aldrig mera Talibaner”, ”Fler soldater behövs”, ”Nej till svensk trupp i Afghanistan” är några talande rubriker för debatten om Sveriges roll i Afghanistan. Men vilket är egentligen problemet? Är det att Afghanistans är i behov av stöd, eller är det hotet från talibanerna, eller är det närvaron av utländsk trupp?
”Aldrig mera Talibaner”, ”Fler soldater behövs”, ”Nej till svensk trupp i Afghanistan” är några talande rubriker för debatten om Sveriges roll i Afghanistan. Men vilket är egentligen problemet? Är det att Afghanistans är i behov av stöd, eller är det hotet från talibanerna, eller är det närvaron av utländsk trupp?
Trots påtagliga framsteg under de senaste fem åren är Afghanistan fortfarande ett extremt fattigt land med brist på skolutbildning, utbredd undernäring, världens högsta mödradödlighet m m. Större och fler framsteg har hindrats av den dåliga säkerhetssituationen i landet.
Den bristande säkerheten har förorsakats av två väsentliga aktörer: talibanerna och den USA-ledda koalitionen. Talibanerna hotar befolkningen med terrorhandlingar och USA med krigisk framfart.
Den USA-ledda koalitionen (OEF) har sedan 2001 fört krig i Afghanistan. Byar har bombats med civila offer som följd, hem och kroppar har genomsökts under förnedrande omständigheter, och människor har förts till rättsvidrig förvaring i Afghanistan och på Guantanamo.
Under de sex år denna krigföring har pågått har talibanerna vunnit terräng. Inte för att de önskas tillbaka, utan därför att den krigförande koalitionen har tvingat afghanerna i famnen på talibanerna genom att uppträda som ockupationsmakt.
Den amerikanska strategin har misslyckats. Ett ursprungligt välkomnande av den USA-ledda koalitionen har förvandlats till ett avståndstagande. Ett tänkt militärt stöd har av folkopinionen kommit att ses som ockupation. Målet – mindre terror – har i stället blivit mer.
I stark motsättning till denna utveckling står afghanernas syn på den FN-sanktionerade säkerhetsfrämjande styrkan ISAF, där den svenska truppen ingår. Förhoppningar har knutits till denna insats och är fortfarande starka.
Under 2006 har dock allvarliga förändringar ägt rum i form av en ”amerikanisering” av ISAF. Stridande förband (13000 man) inom OEF har förts över till ISAF, en amerikansk general som tidigare var stridsansvarig inom OEF leder nu ISAF, och ISAFs uppgifter i fält har alltmer kommit att likna OEFs, d.v.s. offensiv krigföring. ISAFs insatser riskerar att ta en utveckling som blir lika kontraproduktiv som den amerikanska krigföringen.
Att JAS 39 Gripen – ett svenskt stridsflygplan – skulle kunna fylla en säkerhetsfrämjande funktion i Afghanistan förefaller inte bara osannolikt utan t o m befängt. I Afghanistan avgörs mycket av människors föreställningar. Det är stridsflygplan som har fört bomblaster till byar. Stridsflyg utgör själva sinnebilden för utländsk aggression och våld. En ökad förekomst av stridsflygplan skulle förstärka intrycket av en ensidig militär strategi, försämra lokalbefolkningens sviktande förtroende för den internationella truppinsatsen, och få den att bli än mer lik OEF.
Det afghanska folket har hamnat i ett ytterst svårt dilemma, där valet står mellan att utsättas för en USA-ledd koalitions militära framfart och att underkasta sig en framväxande talibanledd allians.
Om ISAF dras bort nu, innan Afghanistan fått en egen välfungerande försvars- och polismakt, bidrar man till att överlämna landet till talibanerna. Argumentet ”det är hög tid att lämna tillbaka Afghanistan till afghanerna” är ett förnekande av komplexitet och saknar helt konsekvensanalys.
Om, å andra sidan, ISAF väsentligen bara fullföljer OEFs militära strategi så får insatsen inget folkligt stöd, den pågående politiska processen tappar folkets förtroende och Karzai-regimens dagar kommer att vara räknade.
Det finns dock ett tredje mer hoppfullt alternativ, som bygger på att ISAF avhåller sig från offensiv krigföring och istället agerar som en sant säkerhetsfrämjande styrka. ISAFs soldater ska finnas till för och i den afghanska befolkningen. De ska patrullera, bistå lokala krafter att lösa människors vardagsproblem, samt utbilda polis och annan personal som stärker säkerheten för gemene man.
Sverige måste nu ta initiativ som gör en positiv utveckling möjlig. För det första bör krav ställas på en snabb översyn av FNs mandat för ISAF och ett stopp för ”amerikaniseringen” av styrkan. För det andra bör Sverige verka för betydande mer bistånd till Afghanistans återuppbyggnad. För det tredje bör initiativ tas till en bredare sammanhållen strategi med mer diplomati, förhandlingar, lokal förankring, kulturell anpassning och mobilisering av traditionella afghanska strukturer. Om dessa förändringar inte snart genomförs är risken stor att världen än en gång sviker Afghanistan.
Bengt Kristiansson
Generalsekreterare
Svenska Afghanistankommittén
Frida Blom
Ordförande
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen