Religion och tradition

Ungefär 99 procent av befolkningen i Afghanistan är muslimer. Majoriteten är sunni- och cirka 10-15 procent uppskattas vara shiamuslimer.

I landet finns även ismailiter och mindre minoriteter av sikher och hinduer, samt ett fåtal kristna. Det lokala religiösa ledarskapet, mullorna, leder bönen i de lokala moskéerna samt undervisar barnen i islam och fördelar allmosor till fattiga.

Talibanerna vill styra landet enligt sharia, men också under den förra regeringen styrdes landet enligt islamisk rätt. Tolkningarna av Koranen och sharia skiljer sig åt både inom och mellan olika grupper och landsdelar.

Islam har två huvudsakliga inriktningar – sunni och shia. Globalt räknar sig 85-90 procent av dem som bekänner sig till islam som sunnimuslimer, övriga till shia. De flesta muslimska länder är huvudsakligen sunnimuslimska, medan shiainriktningen är statsreligion i Iran samt i majoritet även i Irak, Azerbajdzjan och Bahrain. Sunnismens starkaste fäste är Saudiarabien, med en särskild form av sunnism, kallad wahhabism. I Saudiarabien finns också de mest heliga vallfärdsorterna Mekka och Medina. Även i Saudiarabien finns en shiitisk minoritet.

I Afghanistan dominerar alltså den sunnimuslimska inriktningen, men en inte obetydande del av befolkningen, cirka 10-15 procent, bekänner sig till shiaislam. Inom folkgruppen hazara dominerar shiaislam.

Uppdelningen mellan sunni och shia går tillbaka till dagarna efter profeten Muhammeds död och gäller synen på den rättmätiga arvtagaren till det religiösa ledarskapet.

Shiamuslimer menar att det var Muhammeds kusin och svärson Ali som Muhammed utsett till sin efterträdare. Ordet shia är en förkortning av ”shiat Ali”, som betyder Alis följare. Sunnimuslimer menar i stället att det var Muhammeds vän, rådgivare och svärfar Abu Bakr som var Muhammeds efterträdare. Abu Bakr valdes därmed till islams förste kalif och blev då både politisk och religiös ledare för religionen. Shiiter använder benämningen imam för sin högste ledare, medan sunniter använder ordet kalif.

De flesta shiiter är imamiter, vilket betyder att de räknar med tolv imamer under historiens lopp. Den tolfte imamen tänker man sig leva i det fördolda sedan mer än tusen år och väntas komma tillbaka en dag. Sunnismen har haft flera olika kalifdynastier. Den sista var den osmanska som försvann i och med den turkiska revolutionen under Kemal Atatürk på 1920-talet. Sunnismen saknar sedan dess en kalif. Islamiska staten (IS) har hävdat att kalifatet har återupprättats, men det är ytterst få sunniter som accepterar det anspråket. Eftersom shiiterna aldrig har erkänt kalifatet överhuvudtaget, så betraktas de av IS som själva huvudfienden.

Det finns en del teologiska skillnader mellan sunnism och shiism, men viktigt är också att tillhörigheten till den ena eller andra riktningen ofta fungerar som markör för social tillhörighet inom en familj, släkt, stam eller etnisk grupp.

Buddhistisk historia

Före islams inträde, mot slutet av 600-talet, var buddhism den dominerande religionen i det område som idag kallas för Afghanistan. Läran spreds hit på 300-talet före vår tideräkning från Indien och nådde sin höjdpunkt under den indiska Kushan-dynastin som varade in på 200-talet. Buddhism fanns sedan kvar parallellt med islam ytterligare några hundra år. Under 1000-talet trängde den nya religionen i princip helt ut den gamla.

Om Afghanistans tidiga buddhistiska historia vittnar flera arkeologiska fynd. De mest kända torde vara de enorma Buddhastatyerna i provinsen Bamiyan som sprängdes av talibanerna 2001. På Kabuls nationalmuseum finns ett stort antal buddhistiska skulpturer och föremål som museets personal höll gömda under talibanåren på 1990-talet.

Tradition eller religion?

Tolkningen av de religiösa inriktningarna kan variera mellan olika landsdelar, folkgrupper, familjer och individer – även inom huvudinriktingarna sunni och shia. Men här spelar också traditioner en viktig roll. Tradition och religion kan till synes ligga nära varandra och blandas inte sällan ihop.

Det är en diskussion som ofta drivs av religiöst aktiva som också arbetar för mänskliga rättigheter i Afghanistan. Ta till exempel frågan om kvinnors rätt till utbildning. Enligt Koranen och haditherna (profetens handlingar och uttalanden) ska alla människor söka kunskap. Därför har även kvinnor rätt till utbildning. Likaså har de enligt den islamiska lagen sharia rätt att ärva. En relativt vanlig uppfattning är emellertid att flickor inte behöver utbilda sig eller bör gå i skolan

.Det var även före talibanernas maktövertagande en lång bit kvar, men de senaste decennierna har uppfattningarna i många fall förändrats till det bättre. Att kvinnor får ärva är dock fortfarande ovanligt. Därför har en del organisationer, bland dem SAK, arbetat med att, i dialog med mullor, sprida information om mänskliga rättigheter samt att dessa inte står i konflikt med islam. Mullorna har då i sina predikningar kunnat upplysa om vad religionen föreskriver.

Talibanerna talar om att styra Afghanistan enligt sharia. Men också under den förra regeringen styrdes landet enligt islamisk rätt. Tolkningarna av Koranen och sharia skiljer sig åt. Talibanernas tolkning av islam hör till den mer fundamentalistiska och bokstavstrogna.

Deras sätt att tolka islamisk rätt har sina rötter i deobandismen, som tillhör den sunnitiska grenen av islam och är en extrem tolkning av trosläran. Deobandism växte fram i Indien mot slutet av 1800-talet och var en reaktion mot det brittiska kolonialstyret.

Traditioner och kulturella normer utgör en viktig del av talibanernas sätt att tyda islam och sharia, och flera bedömare framhäver hur talibanerna jämkar in lokala seder och bruk som är i linje med det klanstyrda, patriarkala samhället.

Men det finns frågor där talibanrörelsens ledare har helt skilda åsikter, bland annat när det gäller flickors utbildning. Det finns de som är emot och det finns de som är för att flickor ska gå i skolan.

Pashtunwali

För människor i Afghanistan präglas livet av såväl islamiska levnadsregler och föreskrifter som kulturella normer och praxis. När det gäller det senare har den pashtunska kulturen och livet, i synnerhet på landsbygden i de södra och östra delarna av landet, präglats av normer och levnadsregler som kallas för pashtunwali.

Ordet pashtunwali kan översättas som ”pashtunernas sätt att leva” och kan beskrivas som oskrivna regler och värderingar, en slags uppförandekod eller hederskodex. Pashtunwali har sitt ursprung i pashtunsk stamkultur och går tillbaka till den förislamiska tiden. Idealet är att en pashtun ska eftersträva att leva ett liv med heder, respekt, uppriktighet, stolthet och värdighet. Det här idealet inkluderar en slags stam-/klan-anda eller etiska regler kring uppträdande, förnuftiga handlingar, krigsmod, samråd, men även en tro på islam.

Det är viktigt att betona att pashtunwali är just ett ideal och inte nödvändigtvis alltid speglar verkligheten. Det är tveksamt om det någonsin har gjort det. En avgörande anledning till att det pashtunska stamsamhället och därmed pashtunwali har försvagats väsentligt sedan slutet av 1800-talet är en framväxande centralstat samt en omfattande urbanisering och kommersialisering. Sedan 1970-talet har dessutom olika islamistiska rörelser, inklusive talibanerna (liksom profeten Muhammed) vänt sig mot stamsamhället och dess traditioner.

Men principerna är inte desto mindre viktiga att känna till för att förstå den afghanska kulturen och mentaliteten hos pashtunerna och då framför allt på landsbygden. Det är också viktigt att betona
att liknande normer och levnadsregler finns hos andra folkgrupper.

Den mest slående egenskapen som många utlänningar vittnar om hos pashtuner i synnerhet och afghaner i allmänhet är generositeten och gästfriheten. Melmastya (gästfrihet) är en nyckelkomponent i pashtunwali och den ska erbjudas alla oavsett nationalitet, religion och ekonomisk status.

Det innebär också att gästen ska ges husrum och skydd mot sina fiender oavsett omständigheterna. Detta förtydligas ännu mer i principen nanawati, (fristad), som innebär att en person som flyr förföljelser eller liknande hot kan söka tillflykt i någons hus och att personen då ska ges skydd. Även om en person flyr lagen ska den ges skydd tills omständigheterna har klargjorts. Även om pashtunwali som företeelse är försvagad, lever idealen kvar framför allt bland pashtuner boende på landsbygden.

Det betyder inte att pashtunwali efterlevs. Snarare används idealen som ett rättesnöre i diskussioner och debatter när folk argumenterar mot korruption, maktmissbruk och övergrepp.