Farzana i sitt klassrum. Foto: Baktash Musawer.

Farzana, 16 år, är den enda flickan i sin klass.

”Jag ska bli den första flickan i byn som tar studenten.”

PÅ KULLARNA RUNT omkring byn Nahr e Ab växer pistageträd. Länge var det en av bybornas stora inkomstkällor, men sedan ett par år tillbaka har en sjukdom gjort att träden inte längre ger några nötter.

Byn ligger i en dal i Farkhardistriktet, i Takharprovinsen i nordöstra Afghanistan och är helt isolerad. Det är bara tre mil till provinshuvudstaden Taloqan, men vägen är periodvis nästan oframkomlig.

Snön på kullarna och isen på floden som rinner genom dalgången har smält bort vid det här laget. Värmen har kommit. På åkrarna är det dags att så, men marken här är svår att odla. Många av byns 500 familjer skickar sina söner till Iran för att hitta jobb så att de kan skicka tillbaka pengar.

I MÅNGA ÅR FICK byns barn gå i skolan i tält. Under vinterhalvåret frös elever och lärare. Om somrarna kunde det bli olidligt varmt under tältdukarna. När Afghanistankommittén för tre år sedan byggde en skola förändrades allt.

– Sedan skolan byggdes har byborna blivit mer intresserade av studier. På tre år har antalet elever som börjar i skolan ökat med 20 procent, säger Mohammed Ibrahim, huvudlärare på skolan.

Den stora majoriteten av eleverna är pojkar. Av 668 elever är 233 flickor. De trängs i tio klassrum vid olika tidpunkter på dagen. I skolans näst sista årskurs går bara en flicka, Farzana. Ingen annan flicka i byn har nått så långt.

De flesta flickor går bara i skolan till sjunde eller åttonde klass. Därefter får de flesta hjälpa till hemma eller i värsta fall giftas bort.

– Jag ska bli den första flickan i byn att ta studenten! Jag vill bli en pionjär och en inspiration för de andra flickorna i byn så att andra ser mig som ett gott exempel för att låta sina döttrar gå klart gymnasiet. Om de andra flickorna inte hade tvingats sluta så tidigt skulle jag ha gått i en klass med bara flickor. Men att studera med bara pojkar har inte påverkat mig särskilt och är inte längre en  utmaning, säger Farzana.

Det är inte lätt att trotsa gamla traditioner. Ingen av skolans lärare är kvinna, vilket är en avgörande anledning för att så många bybor inte vill låta sina tolvåriga döttrar fortsätta gå i skolan.

Farzana förväntas också fortfarande hjälpa till hemma.

– Vattenledningarna till byn har installerats av personer med inflytande, så kranarna är placerade utanför deras hus eller dörrar. Därför måste jag ibland strunta i skolan för att gå långt och hämta vatten.

FARZANAS MAMMA sköter om hushållet. Hennes pappa har en funktionsnedsättning och har svårt att gå. Han är daglönearbetare och hjälper de andra i byn att skörda på deras åkrar. Lönen är liten och familjen får spara mycket för att ha råd att äta under året.

Det skolmaterial som Farzana behöver lånar hennes pappa i byns affär. Han betalar tillbaka i slutet av året när skördarna är klara och han har pengar.

Skolans lärare i fysik och matematik, Aminullah, beskriver Farzana som en aktiv och modig flicka. Han säger att de på skolan försöker ge henne allt stöd de kan. Bakom dem står också byrådet, där bland annat en av skolans lärare sitter med.

 – Det är viktigt att flickorna går klart skolan och tar studenten. Jag hoppas att Farzana kan bli lärare här i framtiden eftersom vi inte har några kvinnliga lärare, säger Aminullah.

Farzanas klasskompisar vill också att hon lyckas. En av klassens pojkar, Muhammad Mohsen, vill att hon blir lärare så att hans lillasyster kan gå klart skolan.

– Vi är glada att Farzana är i vår klass och studerar med oss. Vi behandlar henne bra, säger Muhammad Mohsen.

MED VÅREN HAR pistageträden på kullarna  runt byn fyllts med fåglar igen. De sjunger fint och anses vara sällsynt vackra. Efter skolan försvinner många av byns pojkar upp bland träden på jakt efter fåglarna. De går att sälja för bra pengar i huvudstaden Kabul, vilket ger byns invånare ytterligare inkomster.

Farzana går hem efter skolan. Hon måste hjälpa sina föräldrar med småsyskonen och att laga mat. Snart hoppas hon kunna hjälpa dem ekonomiskt.

– Vår by står inför många utmaningar. Vi har inga kvinnliga lärare eller hälsovårdsarbetare. Jag vill jobba för vår by i framtiden. Därför vill jag ta studenten så att jag kan hjälpa min familj, säger Farzana. 

Text och foto: Baktash Musawer.
Översättning: Erik Halkjaer.