Jag vet att hon redan gjort mer skillnad än vad en människa kan förväntas göra

Hon är en mycket modig kvinna.

Under många år har hon trotsat familj, samhälle, normer. Som liten var hon envis, en del skulle säkert kallat henne för en besvärlig unge. Hon studerade, träffade en man och blev kär. Hon – och han – gifte sig av kärlek, något mycket ovanligt i Afghanistan. Familjerna var helt emot deras giftermål, och kampen har varit lång.

Idag har de fyra barn. Hon arbetar med jämställdhetsfrågor. Hon går ut utan att täcka ansiktet, en av mycket få kvinnor i den lilla staden som gör det.

Hon fortsätter kämpa för att få leva ett liv som hon tycker att en kvinna har rätt till.

Jag beundrar hennes mod, envishet och klarsyn.

Men kampen har också börjat ta ut sin rätt. Jag kan se det i hennes ansikte, höra det på rösten, känna det på stämningen i vårt samtal.

– Ingenting har hänt, säger hon.  Det går inte framåt. Kvinnor förtrycks lika mycket idag som för 15 år sedan.

– Vi har gjort fel. Vi skapar nya problem, nya konflikter. Jag vet inte vad jag ska göra nu.

Att behöva kämpa både mot familj och samhälle, att känna sig nästan ensam i sin kamp.

Att inte orka lika mycket hela tiden.

Att tvivla.

Jag försöker trösta och ingjuta lite mod, även om jag vet att det är lätt för mig att vara käck och optimistisk, som snart åker hem till ett av världens mest jämställda länder. Jag säger att alla behöver lite vila från kampen då och då. Att hon, och alla andra kvinnor som för samma kamp, har uppnått mycket – allt fler kvinnor arbetar och får egna inkomster, allt fler flickor studerar, kvinnor är både ministrar och ambassadörer. Listan kan göras längre.

Men i vardagen, mitt emellan hotfulla bröder och trakasserande chefer, är det en klen tröst.

Vi avslutar våra glassar, kramar om varandra och jag åker iväg i bilen. Jag hoppas att hon orkar vidare. Om inte, så vet jag att hon redan gjort mer skillnad i denna värld än vad en människa kan förväntas göra. Jag hoppas att hon inser det också.