Från långsamma brev till (allt för) snabba mail

Min debut i stora världen skedde i början av 1980-talet. Jag packade min ryggsäck och for till Centralamerika, dit världens blickar riktades. Under de fem – sex månader jag var på resa befann jag mig långt borta från Sverige, på riktigt. Tillbaka i Sverige pratade vännerna om skandaler i politiken och nyblivna TV-personligheter– helt främmande för mig. Några gånger under min resa i Centralamerika klev jag in på ett postkontor för att ringa ett treminuters telefonsamtal till flickvännen i Sverige. Dyrt var det, och inte gick det att få något vettigt samtal på tre minuter. Jag fick förlita mig på brev, som förhoppningsvis nådde Sverige innan man själv gjorde det.

Mitt ryggsäckluffande ledde fram till ett jobb i Nicaragua. Då är vi framme vid i mitten av 1980-talet. Sverige var i princip lika avlägset då, men ändå inte. Nicaragua var landet alla ville till. En massa människor reste dit och därifrån. Så hade man bara tillgång till svenska frimärken kunde man lägga färdigfrankerade brev i en låda på det så kallade Svenskhuset. Det tog sällan mer än ett par veckor innan någon plockade med sig brevbunten och stoppade den i en gul låda någonstans i Sverige. I jobbet använde jag ibland telefon i kontakterna med Sverige. Men privat var telefon fortfarande allt för dyrt och exklusivt. Telefonera var något som vi som var ute och jobbade med bistånd och solidaritet bara gjorde vid speciella tillfällen.

Några år senare arbetade jag på tidningen Nyheter från Latinamerika, som tillhörde den organisation som i dag heter Latinamerikagrupperna. Vi skrev artiklar i ordbehandlare, som man kallade datorn på den tiden. Vi kunde till och med få artiklar skickade till oss på disketter; bara att stoppa in i datorn och börja redigera. Efter en tid gick det från vissa länder att på elektronisk väg sända artiklar via något slags föregångare till Internet. Systemet saknade tyvärr bokstäverna å, ä och ö.

Bilder gick förstås inte att skicka på elektroniskt väg. De bildrullar som nådde oss från Latinamerika brukade vi ta till en person som arbetade på Aftonbladets reproavdelning, och var sympatisk inställd till vår lilla tidning. Jag satt i ett hörn av redaktionen och försöket se så anonym ut som möjligt, allt medan vår sympatisör lät Aftonbladet bjuda på framkallningsvätska och fotopapper, när det blev en stund över mellan andra jobb.

I mitten av 1990-talet blev det återigen jobb i Nicaragua för min del. Ännu en gång för en organisation som bytt namn och nu kallar sig för Forum Syd. Så dags hade faxen dykt upp, och med den en smärre revolution i kommunikationen. Jag brukar sällan säga att det var bättre förr, men nog kan man känna en nostalgisk längtan efter ordningen på faxens dagar. Dagens mejlande innebär en ocean av information där det lätt går fel. Faxen skickades numrerade till Stockholm; fax nummer ett, fax nummer två osv. Man skrev namnen på de personer man ville något, och för varje namn ett kort och koncist formulerat ärende. Det var sällan något tappades bort eller missuppfattades.

Faxen innebar också en revolution på annat sätt. Utrikesdepartementet hade börjat skicka ut en daglig nyhetssammanfattning på fax till alla ambassader. Jag fick ambassaden i Managua att skicka faxet vidare till oss på biståndsorganisationernas kontor. Därmed kom varje vardag gårdagens svenska nyheter sammanfattade på en A4-sida, och till det vädret i Stockholm. Plötsligt kunde jag befinna mig på andra sidan Atlanten, men ändå ha koll på vad som hände i Sverige.

Senare kom jag att bli kommunikationschef på en organisation, som tror det eller ej, också har bytt namn och nu kallar sig för We Effect. Där dök det upp sådant som internettelefoni och elektroniska bildarkiv. Och kommunikationen tog ytterligare några steg framåt…

Vad kommer denna kommunikationsrevolution att leda till? Svårt att veta, menar jag. Vi ser ju bara början på något som vi bara kan ana vilken betydelse det kommer att ha för framtida generationer. Det är lätt att vara positiv och tro att den allt mer globaliserade kommunikationen leder till ett allt mer globalt tänkande; en ökad förståelse över nations-, ras och religionsgränser. Men faktiskt går ju utvecklingen än så länge i motsatt riktning. Tekniken gör oss allt mer globala, samtidigt som främlingsfientlighet, uppblåst nationalism och religiös inskränkthet bara ökar.

Vi påminns dessutom om att snart sagt allt vi gör både i yrkeslivet och privatlivet kontrolleras av ett litet antal jättelika IT-företag, och av något eller några länders hemliga underrättelsetjänster. De vet snart mer om oss än vi gör själva, och blir vi då fortfarande självständiga individer i ordets egentliga bemärkelse.

Hur som helst så lyckades vi i Information Unit på Svenska Afghanistankommittén kontor i Kabul vinna en liten symbolisk seger i sociala media. När vi tog en titt på statistiken för Facebook såg vi att bara 17 procent av de som följde oss var kvinnor. Varje budskap vi sände ut nådde alltså nästan bara män. Det får vi ändra på, sa vi. Vi designade en kampanj för att få fler kvinnor att följa oss på Facebook. Det sa bara schwoop så var det plötsligt nära tusen fler kvinnor som följde oss, nästan alla mellan 18 och 34 år gamla. Alla de och alla andra kvinnor i Afghanistan som finns på Facebook har tillgång till en ventil där de kan se att kvinnor i andra delar av världen lever under andra villkor än vad de själva gör. Det är svårt att tro att det kan vara annat än positivt.