Hittills har så gott som all import till Afghanistan kommit landvägen från hamnstaden Karachi i Pakistan. För att nå huvudstaden Kabul transporteras det från gränsen genom vindlande bergspass som här i Kabulklyftan. Foto: Börje Almqvist

Afghanistans ekonomiska beroende av Pakistan minskar

Den iranska hamnen Chabahar vid Persiska viken har öppnats för afghansk utrikeshandel. Afghanistans stora beroende av Pakistan för handeln med omvärlden är nu bruten, vilket har störst betydelse för importen.

Det handlar framför allt om handeln med Indien, men även övriga världen. Den nya handelsvägen öppnade i oktober och är kortare än den gamla genom Pakistan.

Tills nu har så gott som all import transporterats landvägen från hamnstaden Karachi i Pakistan, som ofta stänger gränsen. Den 1 november anlände en första last med 15 000 ton indiskt vete via Chabahar till Afghanistan. Vetet transporterades med lastbilar från hamnen till Zaranj i Nimrozprovinsen sydvästra Afghanistan. Fram till i januari skall 110 000 ton indiskt vete importeras den vägen.

Indien kan nu också nå de centralasiatiska marknaderna via Afghanistan.

Indien har investerat 235 miljoner dollar på att bygga ut hamnen och planerar en järnvägslinje mellan Chabahar och Zahidan, i Iran, nära den afghanska gränsen. Därifrån skall indiska varor kunna transporteras till Ryssland. 

Dessutom planeras en frihandelszon för afghanska affärsmän i Chabahar.

Afghanistan har enbart tillåtits exportera en begränsad mängd färskvaror genom Pakistan till Indien. I huvudsak torkad frukt, grönsaker och oljefrön. Indien får inte exportera någonting landvägen genom Pakistan till Afghanistan.

I juni öppnades också en flygkorridor mellan Afghanistan och Indien. Fram till i mitten av oktober hade närmare 900 ton granatäpplen, vindruvor, dadlar och torkad frukt flugits från Kabul och Kandahar till New Delhi.

Att flyga frukt från Afghanistan till Indien lönar sig. Priset är en tredjedel av priset för att transportera det landvägen, som tar 6 dagar istället för ett par timmar med flyg.

Smuggling

Importen via Karachi sker enligt ett transitavtal med Pakistan. En okänd del av importen smugglas tillbaka till Pakistan.

Mycket av smuggelgodset från Afghanistan säljs i ”Smugglers Bazar” (som delvis också är skojarnas marknad). strax utanför den pakistanska gränsstaden Peshawar. Utbudet är hushållsvaror, hushållsmaskiner, kläder, väskor, elektronik, te, kosmetika, bildelar, cyklar, med mera.

Amerikanska cigaretter märkta ”Afghan Government Monopoly” har alltid varit billigare i Pakistan än de som importeras lagligt.

I Smugglers Bazaar säljs även dåliga piratkopior på elektronik, väskor med mera, producerade i små fabriker någon kilometer bort i ”tribal areas”. Områdena ligger utanför den pakistanska statens kontroll och heter officiellt Federally Administered Tribal Areas (FATA).

När jag bodde i Peshawar på slutet av 1990-talet och början på 2000-talet var många lokalt producerade väskor på marknaden märkta med texten ”Made by Germany”.

Marknaden ligger längsmed Grand Trunk Road som på den brittiska tiden började över 200 mil bort i Calcutta. På dragkärror vid vägen framför marknaden såldes då små Walkman med ”kinesiska märken” som till exempel Zhang producerade i små verkstäder i stamområdena en bit bort.

Kassettbandspelarna köptes mest av pakistanare från Punjab som trodde att det var för farligt att gå in i marknadsområdet, där det såldes kinesiska produkter producerade i Kina! Förhoppningsvis höll bandspelarna åtminstone hela den cirka 4 timmar långa bilresan hem till Punjab.

Sociala konsekvenser

Hur det skall gå med retur handeln (smugglingen) som många människor i gränsområdena lever på i brist på andra inkomstmöjligheter, förutom annan smuggling, är en viktig fråga. Jordbruk och djurskötsel ger låg eller ingen avkastning alls och anställningsmöjligheterna är små i de karga bergsområdena.

Om handeln försvinner kan det göda militanta grupper som är aktiva i de oroliga pakistanska gränsområden. För att förhindra detta måste den pakistanska regeringen vidta åtgärder som motverkar negativa ekonomiska konsekvenser för lokalbefolkningen.

Det ligger mycket i vad Pakistans militärdiktator Zia-ul Haq svarade amerikanarna på 1980-talet när de klagade på narkotikaproduktion i området: ”Skall jag säga åt dom att äta sten?”

En möjlighet är att varor som importeras via Iran smugglas vidare till Pakistan. Eller så fortsätter låtsasimporten via Pakistan till Afghanistan och smugglas tillbaka till Pakistan som förut. 

Gränsen mellan Afghanistan och Pakistan är ”porös”. Förutom officiella gränsövergångar finns ett 20-tal inofficiella där det förekommer handel/smuggling.

Utrikespolitiska risker

Det finns potentiella risker för Afghanistan med den nya handelsvägen. Gör sig Afghanistan nu istället beroende av en ny granne för importen från Indien och övriga världen? Det är i så fall inte första gången Afghanistan hamnar i ett utlandsberoende som kan få negativa konsekvenser.

På 1950-talet och in på 1970-talet spelade Afghanistan ut USA och Sovjetunionen mot varandra. Afghanistan utnyttjade det kalla krigets konkurrens om inflytande för att få bistånd, lån och krediter från de bägge supermakterna. Det slutade med ett stort beroende av Sovjetunionen som tillslut invaderade Afghanistan 1979.

I Iran finns motvilja mot närvaron av utländsk trupp i Afghanistan. Framför allt den amerikanska. Transithandeln kan bli ett iranskt påtryckningsmedel mot Afghanistan för att kunna påverka afghansk utrikes- och inrikespolitik som Iran ogillar? Sedan flera år tillbaka förekommer anklagelser mot Iran om att det ger ett visst militärt stöd till och även träning av talibaner.

Afghanistan accepterar inte gränsen mot Pakistan, den så kallade Durandlinjen. Den drogs 1893 mellan dåvarande Brittiska Indien och Afghanistan och avskiljer stora områden som tidigare tillhört Afghanistan. Områdena blev en del av Pakistan när Indien och Pakistan blev självständiga stater 1947.

Gränsproblem med Pakistan

Problem med att Pakistan gång på gång stänger gränsen har snart funnits i 70 år. I början handlade det om den så kallade Pashtunistan frågan. Majoriteten av områdets pashtuner (den största folkgruppen i Afghanistan) hamnade först i Brittiska Indien och sedan i Pakistan.

Det första allvarliga gränsproblemet inträffade 1950 när Pakistan stoppade Afghanistans import av petroleum under 3 månader.

Afghanistan löste importstoppet med ett fyraårigt byteshandelsavtal med dåvarande Sovjetunionen. Afghanistan började då också importera ett antal andra produkter förutom petroleum. Det ledde till att Afghanistan delvis blev beroende av Sovjetunionen för import av vissa varor som tidigare importerats från väst.

Efter strider i Pakistan som understötts av Afghanistan stängde Pakistan återigen gränsen 1955.

Då bad Afghanistan USA om hjälp med att skapa en transitrutt via Chabahar. Idén avfärdades både av USA och Iran eftersom det ansågs ekonomiskt orealistiskt med all den infrastruktur i form utökad hamnkapacitet och vägar (framför allt i Iran) som skulle behövas.

Raketbeskjutningar och sammanstötningar mellan afghansk och pakistansk polis och militär förekommer med jämna mellanrum. Båda länderna anklagar varandra för att stödja terrorism i det egna landet och för att ge terroristerna en fristad.

Framför allt är det Afghanistan som anklagar Pakistan. Pakistan anklagas också för att stödja talibanerna och för att de ger dem en fristad. En av världens sämst bevarade hemligheter är att talibanernas ledarskapsråd har sitt högkvarter i Pakistan. 

Även under senare år har Pakistan stängt gränsen vid ett flertal tillfällen, vilket har drabbat affärsintressen i båda länderna. Efter att antal terrordåd som Pakistan hävdade hade planerats i Afghanistan stängdes gränsen i mitten av februari och hölls stängd i över en månad.

Efter det började Pakistan bygga ett stängsel längs den 2 480 kilometer långa gränsen mot Afghanistan för att förhindra att terrorister tar sig in från Afghanistan. Det har väckt protester i Afghanistan. Militära källor i Pakistan har hävdat att landet planerar att etablera över 100 nya gränsposteringar och rekrytera över 30 000 soldater för att bevaka stängslet.

Att ett stängsel skulle förhindra vare sig terrorister, talibaner eller smugglare från att korsa gränsen är tvivelaktigt.

Ett stängsel är inte heller en lösning på problemen mellan Pakistan och Afghanistan. De grundar sig delvis på Pakistans rädsla för att ärkefienden Indien skall hota Pakistan från Afghanistan. För att motverka ett sådant tänkt hot vill Pakistan ha ett så stort inflytande som möjligt i Afghanistan och hålla Indien borta därifrån.

En stor del av problemen i de bägge länderna har naturligtvis interna orsaker som respektive land måste lösa. Allt som ibland hävdas är inte grannes fel även om grannen ofta hjälper till att förvärra problemen. 

När/om det blir en lösning på de 70 år gamla problemen mellan Indien och Pakistan (som handlar om Kashmir) skulle mycket av Afghanistans politiska problem med Pakistan kunna lösas. Dessutom skulle handeln med Indien få en enklare lösning än via en hamn i ett land väster om Afghanistan.

 

 

Börje Almqvist

Börje Almqvist

Journalist och Afghanistankännare, Afghanistankommittén delar inte nödvändigtvis de åsikter som framförs.