En attack på framtiden

Det är alltid smärtsamt att höra om dem som drabbats av attacker i Afghanistan. Återkommande frågar jag mig själv hur länge till detta sargade folk ska behöva utstå krig och förstörelse. Samtidigt försöker jag att inte ge upp hoppet, att påminna mig själv om alla framsteg som trots allt sker bortom krigsrubrikerna, om alla de modiga kämpar jag träffat i landet, och om SAKs viktiga bidrag.

Men nyheten om bombdådet mot skolan i Hazaraområdet Dasht-e-Barchi i Kabul, med uppåt hundra döda varav majoriteten tonårsflickor, har nog fått oss alla att stanna upp. Föräldrar och syskon som desperat letar efter sina älskade bland krossade kroppsdelar och blodiga skolväskor. Berättelser som får en att liksom tappa andan, säcka ihop och brista ut i gråt. Detta besinningslösa våld. Denna ondska.

Kanske är det för att det handlar om barn, som jag kämpar mer än vanligt med att känslomässigt återhämta mig efter att ha hört om nyheten. Kanske är det för att jag nyligen blivit pappa, som det skär ännu djupare i hjärtat. Men det är inte bara för att barn återigen blivit oskyldiga offer i konflikten. Det är också för att det är en attack mot flickors rätt till utbildning, på föräldrar som valt att skicka sina barn till skolan, på kvinnliga lärare som kämpar mot fördomar, och på minoritetsgrupper som bejakar möjligheterna till den inkludering som utbildning ger. Ja, det är en attack rakt in i den kanske starkaste symbolen för det som uppnåtts de senaste två decennierna, och för det som är landets framtid: barn som går i skolan.

För första gången i landets historia har det börjat växa fram en hel generation av miljontals barn som kan läsa och skriva. Detta är en långsamt verkande revolution, som transformerar samhället och bygger framtidens Afghanistan. Barn som går i skolan representerar ett hopp – kanske det starkaste hoppet vi har – för att det en dag ska råda fred och välstånd i Afghanistan, där kvinnors rättigheter respekteras och minoriteter inte längre förtrycks. Just därför utgör barn som går i skolan ett existentiellt hot mot bakåtsträvare, krigsprofitörer och extremister. Och just därför får vi inte låta våldet, och den uppgivenhet vi kan känna inför det, förlama oss. Mer än någonsin behöver vi vara uthålliga och trofasta i vårt stöd till barn som går i skolan.