I efterdyningarna av ”Alla bombers moder”

Tidigt på kvällen (19:32) den 13 april släppte det amerikanska flygvapnet en bomb av typen ”Massive Ordnance Air Blast” (MOAB), med öknamnet ”alla bombers moder”, på ett tunnelsystem som tillhör IS lokala förgrening, som går under namnet ”Islamiska staten i provinsen Khorasan” (ISKP).

Tunnelsystemet ligger vid infarten till Mamand-dalen i området Asadkhel i Achin-distriktet i den bergiga södra delen av Nangarhar på gränsen till de pakistanska stamområdena.

Med sina elva ton var detta den kraftigaste konventionella bomb som någonsin har använts i strid. (Video på bomben, ursprungligen publicerad av den amerikanska militären och som fortfarande kan hittas på youtube).

Mark Galasco, som tidigare arbetade i den amerikanska militären (han arbetade senare med civila offer för FN i Afghanistan) sade på twitter att den amerikanska militären hade övervägt att använda MOAB i Irak 2003, men de valde att inte göra detta på grund av de förväntade skadorna för civilbefolkningen.

General John Nicholson, befälhavare över amerikanska och NATO-styrkor i Afghanistan, sade att i detta fall hade man övervakat platsen under flera dagar och var övertygad om att det inte fanns några civila inom bombens verkningsområde.

”I samband med att ISKP har drabbats av större förluster”, sade Nicholson, ”har de kommit att använda sig av improviserade sprängmedel, bunkrar och tunnlar för att öka sin försvarsförmåga … Detta är det rätta vapnet för att motverka dessa hinder och behålla initiativet i vår offensiv mot ISKP.”

Den afghanska regeringen sade i sin tur att attacken genomfördes i samarbete med dem och att den hade deras stöd.

Antalet kroppar som hittills har hittats på platsen för bomben, där alla bedöms tillhöra ISKP, rapporteras vara dussintals (lokala tjänstemän rapporterade minst 90 döda). Dessa siffror kommer sannolikt att stiga.

Afghanska och amerikanska styrkor har ännu inte lyckats ta sig ned i det ”hål” som skapades av explosionen. Beroende på hur många soldater som dödades och deras rang hoppas militären att detta kan vara ett ”knockoutslag” för ISKP.

ISKP:s fäste i Nangarhar

Nangarhar är den enda afghanska provinsen där ISKP fortfarande har en betydande territoriell närvaro. I juli 2015 erövrade gruppen åtta distrikt i provinsens södra del, vilket senare skulle komma att minska till fyra. (Här kan du läsa mer om varför detta område var sårbart för ISKP:s erövring: provinsadministrationens svaghet och korruption, amerikansk inkompetens, fragmentering bland talibanerna, förekomsten av ett flertal afghanska och utländska militanta grupper samt en historia av salafism.)

Kärnan i ISKP-gruppen i Nangarhar utgörs av en grupp orakzaer och andra stamkrigare från Tehrik Taleban Pakistan (TTP). De är veteraner från stridigheterna i Pakistans stamområden och tvingades över gränsen av den pakistanska militären under Zarb-e-Azb-offensiven som påbörjades i juni 2015.

Orakzaerna var ursprungligen ”gäster” hos de lokala talibanerna, men valde i juli 2015 att gå emot sina värdar och köra bort dem. Som David Mansfield rapporterade omgrupperade sig talibanerna med förstärkningar från distrikten Bati Kot, Kot och Shinwar samt med anhängare från den lokalbefolkning som fortfarande bor i Mamand. De tvingade ut ISKP från dalen, skriver Mansfield, men detta följdes av en brutal motattack:

De hus som tillhörde de som ansågs vara lokala talibananhängare brändes ned till grunden, familjer tvingades fly och de lokala byäldstar som ansågs vara kollaboratörer tillfångatogs och avrättades. Resultatet blev en exodus av familjer som flydde till sina släktingars hem i taliban- eller regeringskontrollerade områden för att undkomma ISKP:s kontroll. I stället flyttade orakzai- och bajaurifamiljer in i deras hem – där de finaste hemmen gick till höga orakzaibefäl.

ISKP:s styre över området var synnerligen brutalt, då man halshögg medlemmar av de nationella afghanska säkerhetsstyrkorna (ANSF), stängde sjukhus och skolor samt förbjöd odling av opium och marijuana, vilket var förödande för familjers ekonomiska överlevnad.

Pågående operationer och ett pågående krig

För en stor del av den europeiska och amerikanska allmänheten måste användandet av MOAB i Afghanistan ha kommit som en överraskning, som om det var en enorm enskild attack.

Kriget i Afghanistan har i allmänhet försvunnit från det amerikanska medvetandet och nämndes knappt under 2016 års presidentvalskampanj. Även om en del minns kriget i Afghanistan, tenderar många att se det som en konflikt som endast är 16 år gammal och som påbörjades i och med det amerikanska ingripandet 2001. (AAN var dagen efter bombningen tvungna att påminna journalister om att kriget i Afghanistan nu har pågått i nästan fyrtio år).

Dessutom tillkännagav president Obama den 27 maj 2014 att den stridande insatsen i Afghanistan skulle avslutas till årsslutet. Och den 1 januari 2017 påbörjades en ny NATO-ledd icke-stridande insats, Resolute Support, med mandat att tillhandahålla råd, assistans och utbildning. Men den amerikanska militären, med sin separata terrorbekämpande insats ”Freedom Sentinel”, har alltid haft behörighet att genomföra stridsuppdrag. I praktiken upphörde aldrig dessa stridsuppdrag. USA fortsatte att använda sig av flyganfall, att placera ut ”rådgivare” från specialstyrkor på fältet samt att även med jämna mellanrum använda sig av artilleri mot ISKP, al-Qaida och, sedan juni 2016, även mot talibanmål. [1]

I Nangarhar genomförde USA flyganfall mot ISKP (och talibanerna) under hela 2016 samt i början av 2017. Dessa anfall fungerade som stöd för de afghanska och amerikanska specialstyrkornas markoperationer mot ISKP som ägde rum vid ett flertal tillfällen under denna period.

Ett framväxande mönster för dessa insatser var dock framgångsrika offensiver, där man lyckades erövra betydande territorier från ISKP, följt av de konventionella afghanska styrkornas oförmåga att hålla fast vid de områden som specialstyrkorna hade intagit. Som en följd av detta slog ISKP tillbaka och kunde återvända. I flera fall avrättade ISKP brutalt lokala afghanska styrkor efter att operationerna hade avslutats.

Den sista operationen, med kodnamnet Hamza, inleddes i början av april 2017 och verkade vara mer intensiv än tidigare operationer. Den resulterade i betydande förluster för ISKP, såsom rapporterats av officiella afghanska och amerikanska militärkällor samt bekräftats av oberoende källor och källor kopplade till ISKP. ISKP-aktivister i sociala medier rapporterade att de hade sänt ut grupper av självmordsbombare för att utkämpa strider ansikte-mot-ansikte med afghanska och amerikanska styrkor eller för att attackera deras baser vid fronten (så kallade Forward Operating Bases – FOB).

Operation Hamza ledde till betydande territoriella förluster för ISKP i distriktet Kot, och för första gången genomförde afghanska och amerikanska styrkor operationer i själva Mamand, ISKP:s strategiska fäste. Enligt lokala byäldstar från dalen var gruppen så fast förskansad i den bergiga dalen att varken afghanska/amerikanska styrkor eller, tidigare, talibanerna någonsin hade lyckats tvinga ut dem därifrån, även efter att de hade lyckats rensa de flesta andra områden. De sade att eftersom dalen verkade ointaglig hade merparten av ISKP:s politiska och militära ledarskap baserat sig där.

Afghanska kommandosoldater och amerikanska specialstyrkor var redo att angripa Mamand-dalen som det nästa steget i deras kampanj. Det finns inga exakta uppgifter om hur stor del av den ursprungliga befolkningen som hade flytt Mamand. Byäldstar trodde att över hälften av befolkningen hade lämnat området efter att ISKP:s brutalitet och ödeläggelse av folks hem hade tvingat många på flykt.

ISKP har under en lång tid använt sig av nätverket av grottor i Mamand-dalen som ett fängelse. Ända sedan gruppen lyckades få kontroll över området har de fört dit fångar från de fyra distrikt där de kontrollerade territorier, så att dessa inte behöver förflyttas i samband med att fronten går fram och tillbaka.

Även om det än så länge inte står klart om några fångar hölls i grottorna vid bombningen, var det en av de första sakerna lokalbefolkningen oroade sig över efter bombanfallet. Bland fångarna finns personer från samhällen under ISKP:s kontroll som har vägrat lyda deras order. Många av dessa fångar har också setts som spioner av ISKP, att de skulle ha kopplingar till talibanerna eller till den afghanska regeringen.

MOAB-bomben släpptes i området Asadkhel, som ligger vid infarten till dalen. Nu är frågan om det verkligen var militärt nödvändigt att förstöra grottsystemet i Asadkhel för att erövra Mamand. Samt om det var nödvändigt att använda just denna bomb för detta ändamål, med tanke på all dramatik och alla rubriker den har fört med sig.

Både det afghanska försvarsministeriet och general Nicholson har hävdat att det var nödvändigt. Nicholson sade att MOAB var nödvändig för att ”minimera riskerna för afghanska och amerikanska styrkor som bedriver upprensningsoperationer i området och samtidigt maximera förstörelsen av ISKP:s soldater och anläggningar”.

Med en avsaknad av drabbade civilpersoner (enligt deras utsagor) är den amerikanska militärens perspektiv att denna överväldigande kraft var ett legitimt sätt att förkorta stridigheterna samt skydda sin personal då hårda strider skulle ha lett till förluster för egna och afghanska styrkor.

Civila offer

Med en bomb av sådan kraft och omfattning är det svårt att tänka sig att endast det avsedda målet kommer påverkas och att det går att förhindra att civilbefolkningen blir lidande. Afghanska myndigheter har emellertid hävdat att det faktiskt inte fanns några civila offer (detta ingår i uttalanden från försvarsministeriets talesperson Dawlat Waziri, arméns talesperson i Nangarhar samt distriktsguvernören i Achin).

Dessa påståenden har varit svåra att verifiera på grund av en allvarlig – och långvarig – brist på information från de områden som kontrolleras av ISKP i allmänhet och i synnerhet från Mamand-dalen, deras välförsvarade fäste. Journalister har inte kunnat resa till området. I vanliga fall skulle lokala byäldstar kunna tillhandahålla information, men de flesta av dem har flytt från området.

Antalet detaljerade rapporter om utvecklingen och livet inom ISKP-kontrollerade områden har i stort sett varit noll. Utifrån denna totala brist på rapporter har afghanska och amerikanska tjänstemän haft ett bekvämt informationsmonopol vad gäller bombanfallet i Achin.

Det kan mycket väl stämma att det inte fanns några civila offer – ständigt pågående drönarövervakning torde ha givit USA en klar uppfattning om vilka som bodde i det område som bombades. Men vi kan även komma att få se hur rapporter om offer kommer fram under de kommande dagarna och veckorna.

FN:s stödinsats i Afghanistan, Unama (United Nations Assistance Mission in Afghanistan), hade redan uppmärksammat det växande antalet offer för flyganfall (både amerikanska och afghanska) i kriget i allmänhet liksom ”betydande ökningar vad gäller civila offer som enbart har orsakats av internationella militära [amerikanska] styrkor, i Nangarhar-provinsen” i synnerhet.

Unama:s årsrapport för 2016 om skydd för civilpersoner noterade att 89 civilpersoner hade dödats eller sårats i 13 flyganfall under 2016 jämfört med 18 under 10 flyganfall under 2015.

Några av kommentarerna gällande MOAB i medier och på Twitter har fokuserat på huruvida lokalbefolkningen stödjer sådana flyganfall eller inte.

Med tanke på svårigheterna att få synpunkter från området skulle man kunna säga att båda typer av slutsatser torde vara förhastade. Det kan också vara så att en mer komplex, nyanserad syn på bomben kan vara mer rättvisande (se även dessa initiala reaktioner).

Just hur komplicerat det kan vara att analysera lokala åsikter illustreras i en studie om effekterna av drönare i Afghanistan från universitetet i brittiska Durham. Studien samlade in åsikter från personer i två (ej namngivna) distrikt i Nangarhar. Där beskrevs områdena såsom befolkade av pashtuner som stödjer regeringen, och fann att folk i allmänhet stödde denna användning.

De sade att flyganfall med precision angrep militära grupperingar som hade gjort deras liv till ett helvete. Studien fann dock även att lokalbefolkningens liv begränsades oerhört av både drönare och militära grupper, vilket resulterade i att de inte kunde leva normala liv.

De oroade sig för anfall om de gick upp i bergen för att samla foder eller valla boskap, eller när de samlades för bröllop och begravningar eller hade gäster, där hotet kom från båda sidorna i konflikten.

Det var en dyster bild av ett liv där framgångsrika anfall på militanta grupper inte kändes som en seger och inte ledde till att de svåra levnadsförhållandena förbättrades (läs om Unama:s statistik och om drönarstudien här.)

Anfallets omfattning i proportion till hotet från ISKP

När MOAB utvecklades under 2003 beställde Pentagon en juridisk översyn för att säkerställa att bombens effekt inte skulle anses urskillningslös och således olaglig i enlighet med Genèvekonventionerna.

Denna översyn konstaterade att ”även om vapnet MOAB lämnar ett stort fotavtryck är det inte urskillningslöst samt kräver ett medvetet anfall mot målet.”

En aspekt av bomben som rapporten poängterade var att ”det är troligt att vapnet kommer att ha en betydande psykologisk effekt på de som bevittnar det.” Faktum är att lokala rapporter sade att explosionen kunde kännas i ett flertal distrikt.

Med tanke på ISKP:s begränsade roll i Afghanistan finns det frågetecken om huruvida gruppens storlek och det hot den innebär motiverade ett sådant drastiskt anfall. (En kommentator beskrev attacken som: ”Amerikas största icke-atombomb … används mot en av de minsta miliserna de står inför någonstans i världen.”)

ISKP var pressat när USA beslutade sig för att släppa MOAB. De hade sett sitt territorium krympa. Även om de fortfarande hade ett välförsvarat fäste i Mamand-dalen utgjorde de inget större hot vad gällde expansion eller att få större inflytande. På andra håll i landet hade rörelsen mer eller mindre blivit kväst av talibanerna.

De ISKP-grupperingar som hade vuxit fram i olika delar av Afghanistan hade alla varit mycket små och de flesta av dem hade överhuvudtaget ingen koppling till ”centrala IS” i Syrien och Irak. De använde sig enbart av IS varumärke och flagga. ISKP-gruppen baserad i Nangarhar hade starkare institutionella förbindelser, då den erkändes av IS ”högkvarter” och dess operationer visades upp i IS centrala medieplattformar.

ISKP-källor berättade dessutom för AAN i mars 2017 att Raqqa hade skickat ett par befälhavare från basen i Mellanöstern för att övervaka operationerna i Khorasan efter att gruppens ledare Saeed Khan avled i juli 2016. ISKP sägs även ha bättre finansiering än talibanerna – ett möjligt incitament för missnöjda talibanbefäl att gå över till dem. Men gruppens räckvidd var dock fortfarande begränsad.

Så i förhållande till IS internationellt och det övergripande kriget i Afghanistan är ISKP en marginell gruppering. Det territorium gruppen kontrollerar är mycket litet och det krymper [2]. De har misslyckats med att vidareutveckla sina ursprungliga rekryteringsmönster, vilka främst innefattade utländska krigare och ”oliktänkande” talibaner, ofta män som inte fick vara kvar i rörelsen på grund av att de var kriminella eller salafister.

Den enda plats där de har fått mer inflytande är Kabul, där de har lyckades genomföra två sekteristiska attacker som ledde till stora förluster i människoliv: 2016 års högtidlighållande av Ashura samt en samling av huvudsakligen hazariska (med andra ord mestadels shiamuslimska) demonstranter gällande dragningen av kraftledningen TUTAP. (AAN rapporterade här om förekomsten av ISKP-celler i huvudstaden.)

Det är möjligt att gruppens förmåga att genomföra sådana massmord i huvudstaden inte kommer att försämras av motgångar – eller nederlag – i Nangarhar. ISKP har också en omfattande skara ”skrivbordsbundna” anhängare som stöder gruppen från sina datorer samt även stöd från en mängd salafistiska nätverk (oftast centrerade kring madraser, religiösa skolor, i Afghanistan och nordvästra Pakistan) bestående av tidigare icke-våldsamma, icke-jihadistiska islamska lärde.

En anledning till att vilja ”förgöra” ISKP:s fäste i Nangarhar, vilken även nämns av general Nicholson under hans presskonferens (se video här), var rädslan för konsekvenserna av ytterligare nederlag för IS i Irak och Syrien, där det finns en risk att arabiska och andra anhängare i området reser vidare till Afghanistan. Det finns redan rapporter om fler utländska soldater, däribland araber, som kommer för att ansluta sig till ISKP och en viss förflyttning till och från Mellanöstern äger rum.

Bomben kan mycket väl ha dödat ett stort antal ISKP-soldater och befälhavare, vilket påverkar deras ledarskap och operativa förmåga. Men det kan även finnas oavsiktliga konsekvenser.

Användandet av en sådan enorm bomb gjorde att ett anfall på en sådan liten organisation blev en världsnyhet, vilket i sin tur skulle kunna underlätta för ISKP vad gäller rekrytering. ISKP:s radiostation Khilafat Ghag sade redan i sin kvällssändning den 14 april 2017 att slaget i ”Khorasan” (det gamla islamiska namnet på det område som nu innefattar Afghanistan och delar av Pakistan och Iran) mot USA hade gått in i ett avgörande skede där muslimer inte kunde rättfärdiga att inte stödja gruppens kampanj.

”Dessa orientalister har en god kännedom om vår religion”, sades det i sändningen. ”De känner till de profetiska berättelserna att en armé som kommer att uppstå i Khorasan och knacka på Jerusalems portar.”

Det var ISKP:s hårda motstånd mot den amerikansk-afghanska offensiven, sades det, som hade tvingat USA att släppa sin största bomb: ”Det är uppenbart att fienden känner behovet av sådana enorma anfall när de, proportionellt, står inför ett sådan enormt motstånd. Det finns ingen annan anledning bakom detta anfall än att USA och dess allierade har tappat sin stridsvilja mot lejonen i den Islamiska staten i Khorasan.”

Ett annat uttalande från radiostationen sade ”Med Guds försyn förbereder sig hundratusentals ungdomar för att bli en del av den Islamiska staten tack vare denna bomb.”

De viktigaste hot som ISKP faktiskt utgör är i förhållande till talibanerna. ISKP har en image av att vara ”yngre och mer radikala”, vara duktigare i mediesammanhang samt sägs även ha bättre finansiering än det gamla gardet.

Talibanerna är rädda för ett hot som liknar det som mujaheddin stod inför 1994, när det var talibanerna som var den unga, växande maktfaktorn. Trots att denna rädsla kan vara överspelad, har talibanerna tagit hotet på allvar och försöker fysiskt eliminera ISKP (som de gjorde i Zabul) eller avväpna oliktänkande och vacklande befälhavare.

Men för Afghanistan som helhet, och när man tar hela konflikten i beaktande, är hotet från ISKP marginellt. Talibanerna är utan tvekan den största och bäst organiserade oppositionsgruppen. Även bland utländska grupper är det möjligt att al-Qaida fortfarande är starkare och har bättre internationella och afghanska kontakter än ISKP Trots att general Nicholson betonade att beslutet om attacken hade fattats utifrån händelser och förhållanden på fältet kan man därför fråga sig om anfallet i första hand faktiskt handlade om Afghanistan.

Omfattande politiska beaktanden

Att eliminera ISKP och al-Qaida ligger högst upp på listan av amerikanska strategiska mål i Afghanistan (se exempelvis Nicholsons vittnesmål i den amerikanska kongressen i januari). Att besegra IS poängterades kraftigt som ett av endast ett fåtal utrikespolitiska mål under president Trumps valkampanj 2016. Han lovade bland annat att ”bomba skiten ur dem”. Islamisk staten är ett namn som har stor effekt i USA.

Tjänstemän vid Pentagon har sagt att planerna att använda MOAB har funnits på plats redan innan Trump blev president samt att bomben hade befunnit sig i Afghanistan under flera månader. Trots detta verkar dramaturgin i att släppa MOAB ha varit en del av de politiska planerna att vilja ses som någon som ger IS på pälsen och det på allvar.

USA:s bombning av ISKP-mål i Afghanistan är inget nytt. Men storleken på bomben, liksom att konsekvent använda sig av benämningen ”USA:s största icke-atombomb”, ledde till att anfallet blev en stor nyhet, både i USA och i resten av världen. Bomben verkar således vara ett utmärkt sätt för president Trump att låta sin militär ”ta i med hårdhandskarna”.

Han hade redan avlägsnat begränsningar som syftar till att skydda civila när USA genomför flyganfall i Somalia och Jemen. I Afghanistan hade den amerikanska militären med möda lärt sig att civila offer skadar de militära insatserna. De har under årens lopp jobbat hårt med att öka säkerhet och försiktighetsåtgärder utifrån insikten att det finns ett strategiskt värde i att skydda civilbefolkningen.

Även om Nicholson betonade att risken för civila skador hade kunnat bedömas noggrant, känns den kolossala skalan i det vapen som användes som en tydlig förskjutning av kriget. Dessutom visar talet om denna bomb som den största icke-atombomb som någonsin använts i strid på en oroande fascination vad gäller dödligt våld. En tidigare underrättelseofficer beskrev MOAB såsom ”ett kaxigt vapen” som innebar att ”du i princip har ett svampmoln i Afghanistan”.

En del afghaner har uttryckt sin oro över att deras land används för att testa effekter av vapen som sällan används, och detta för att uppvisa en bild av amerikansk styrka samt för att visa andra länder vad som händer om du går emot Washington. ”Detta är inte ett krig mot terror”, twittrade Afghanistans förre president Hamid Karzai, ”utan det omänskliga och mest brutala missbruket av vårt land som [ett] testområde för nya och farliga vapen.”

Samtidigt som afghanska och amerikanska soldater rensar upp bland spillrorna kommer operationens resultat vad gäller dess påverkan på ISKP att bli tydligare: hur många ISKP-soldater och befälhavare dödades, vad hade de för befattningar och dödades några i ledningen? Fler operationer förväntas emellertid inledas mot gruppen på andra platser i Nangarhar. Lokala källor i Achin rapporterade att afghanska styrkor (sannolikt tillsammans med amerikanska styrkor) redan höll på att genomföra en operation i området Pekha; ett annat hårt befäst ISKP-centrum nära Mamand-dalen. I sin radiosändning den 14 april 2017, som helt och hållet behandlade MOAB, svor ISKP att hämnas bomben som släpptes ”på det förtryckta folket i Achin”.

För många afghaner kommer den slutgiltiga domen över bomben att bero på hur oförsiktig denna attack visar sig ha varit efter att det står klart huruvida det fanns civila offer. Dess inverkan på ISKP kan ta längre tid att utröna. När det gäller bombens inverkan på det afghanska kriget i allmänhet är det svårt att föreställa sig att till och med en bomb av denna magnitud och karaktär kommer att ha mer än endast en marginell effekt.

Text: Borhan Osman, Kate Clark och Martine van Bijlert från Afghanistan Analysts Network (AAN).
Översättning: Rikard Ehnsiö. 

 

Fotnot:
(1) I juni 2016 gav Obama ökade befogenheter till amerikanska befälhavare i Afghanistan när det gällde att beordra offensiva flyganfall, där potentiella mål inte enbart innefattade al-Qaida utan även talibanerna, samt även utifrån andra bevekelsegrunder än enbart ”terrorismbekämpning”. Den amerikanska befälhavaren kunde även inleda flyganfall för att uppnå ”strategiska effekter”, exempelvis om denne ansåg att eldkraft kunde förhindra att talibanerna tog över ett befolkningscentrum.

(2) Källor i Nangarhar-baserade ISKP sade att emiren nyligen officiellt hade utökat gruppens närvaro till grannprovinsen Kunar efter att där ha levt en blygsam tillvaro under de senaste två åren. De hävdade att gruppen hade genomfört attacker mot afghanska styrkor där under februari 2017. Aktivister på sociala medier kopplade till ISKP gjorde även förra veckan uttalanden där de sade sig stå bakom anfall i två distrikt i Jawzjan. I helhet har dock gruppens territoriella kontroll minskat snarare än ökat.