Ved
Ved. Shafiullah frågar mig vad mitt första intryck av Afghanistan var. Lukten av ved, svarar jag.
Det är en typiskt reseklyscha. ”Det första som slog mig när jag gick av planet var…”. Värmen, fukten, känslan av semester, bla bla bla. Jag hinner inte tänka något annat när luften slår emot mig än att det luktar som när man eldar ute på landet. Det är fantastiskt. Vanessa torkar kläder på takterassen och luktar ved hela hon i flera dagar. Shafiullah skrattar när jag berättar. Jag har svårt att tänka mig att man som afghan går runt och tänker på att det luktar ved. Fast det måste vara svårt, när till och med kontoren är utrustade med egen kamin.
Bilresan till kontoret på morgonen tar ungefär 20 minuter. Hemresan som startar 16.00 tar dubbelt så lång tid. Idag nästan en timme. På vägar där vi hemma hade kört två-filigt kör man här fyra eller fem bilar i rad. Trafikljus är överkurs, ibland står det en stackars trafikpolis och viftar, men oftast tutar man för att svänga, gasa, stanna, köra om. Klassisk storstadstrafik.
Utsikten ute vid kontoret på Jalalabad road är otrolig. Vi har en stor trädgård som nog kommer blomma fantastiskt i vår. Men bäst är bergen.
Jag stannar upp flera gånger om dagen, och bara tittar på bergen. Det är så vackert så att jag nästan ramlar omkull! Och när jag inte tittar på bergen så jagar jag katter. Jag vill att minst en av dem ska bli min vän. Det blir en senare historia.
– Siri Sutcliffe Larsson