Våldet fortsätter – men ingen vill tala om det
Trots fredsprocessen och pandemin har konflikten hittills varit lika dödlig som 2019. Däremot har våldet ändrat karaktär sedan avtalet mellan USA och talibanerna den 29 februari, visar en rapport publicerad på Afghanistan Analysts Network.
USA har till stor del hållit sig utanför konflikten. Det intra-afghanska våldet har däremot fortsatt. Dessutom har oklarheten ökat kring en del av våldet – fler attacker har genomförts utan att någon tagit på sig ansvaret för dem. En ny tendens är också att både talibanerna och de afghanska säkerhetsstyrkorna underrapporterar om sina aktiviteter.
2020 har kännetecknats av å ena sidan avtalet mellan USA och talibanerna och möjligheten till intraafghanska samtal, och å andra sidan av fortsatt våld. I mitten av juli hade USA dragit tillbaka tusentals soldater och minskat antalet från 13 000 till 8 600. USA har också till stora delar dragit sig ur rollen som aktiv aktör i konflikten.
I början agerade de afghanska regeringsstyrkorna återhållsamt efter 29 februari, men sedan ändrades den officiella hållningen från att agera defensivt till att agera ”aktivt defensivt” med anledning av talibanernas fortsatta våld.
Talibanerna drog som vanligt igång sin våroffensiv, även om den var oannonserad. Under årets första sex månader har talibanerna orsakat 43 procent av alla skadade och dödade civila, vilket både är en ökad andel
jämfört med året innan och ett ökat antal i faktiska tal, från 1 437 personer 2019 till 1473 personer 2020. Sedan den 29 februari har talibanerna upphört att attackera utländska styrkor. De har genomfört några större attacker mot städer och militära baser. De har ökat antalet kidnappningar och dödat fem gånger fler civila som kidnappats.
För att få fram tendensen för våldet i år har den här rapporten tittat på datainsamling från Armed Location & Event Data Project (ACLED) och UNAMA:s rapportering om civila. ACLED baserar sin datainsamling på öppna källor, bland dessa internationell och nationell media, statlig media och talibanernas hemsidor. UNAMA:s siffror verkade till en början hoppfulla
och visade på en minskning med 13 procent av skadade och dödade civila under det första halvåret jämfört med året innan, 3 458 jämfört med 3 812 året innan. Men när man räknar bort de ovanligt många dagarna med minskat våld – åtta dagar av ”Reduction of Violence” i februari i samband med samtalen mellan USA och talibanerna, och vardera tre dagars eldupphör under de båda Eid-firandena, så är antalet skadade och dödade per vecka bara marginellt lägre.
Den minskning som skett berodde framför allt på att USA och Islamiska staten i Khorasan var mindre aktiva. Däremot har både de afghanska regeringsstyrkorna och talibanerna varit ansvariga för ökat antal skadade och
dödade civila, både proportionellt och i faktiska tal.
Vi har under en tid varit förbryllade över att våldet enligt ACLED:s rådata minskat stort under det första halvåret i år. Det verkade inte stämma. Tendenserna i UNAMA:s och ACLED:s rapportering brukar stämma överens, men gjorde inte det detta år.
När vi delade upp ACLED:s källor avslöjades en annan bild, inte bara av vad konfliktens parter verkligen gjorde utan också av den påverkan som fredsprocessen haft på hur de väljer att berätta om sina våldsaktioner. Både talibanerna och de afghanska regeringsstyrkorna har underdrivit i stället för att överdriva i sin rapportering. Dessutom har den amerikanska militären nästan helt slutat att offentliggöra data om kriget. Förutom underdrifterna har den officiella rapporteringen också minskat.
När vi enbart jämförde uppgifter från oberoende press samt ömsesidigt bekräftade uppgifter från talibaner och regeringsstyrkor smälte minskningen av våldet bort, och uppgifterna bekräftar UNAMA:s bild av konflikten.
En annan tendens är att krigets geografi ändrats. För första gången på många år var Helmand inte med på listan över de värst drabbade områdena. I stället dominerar tre nordliga provinser listan över de fem värst drabbade provinserna: Balkh, Kunduz och Faryab. Balkh var inte med bland de fem värsta tidigare men ligger nu överst på listan.
Ett sådant skifte kan få betydande konsekvenser för hur människor upplever fredsprocessen i olika delar av landet. När våldet återupptogs en månad efter
de åtta dagarna med minskat våld uppgav personer som intervjuades i talibankontrollerade områden att de upplevde en lättnad sedan de amerikanska styrkorna minskat sin roll. Detta i kontrast till människor i de nordliga provinserna som uttryckte förtvivlan över det återupptagna våldet. De tenderade att vara mer skeptiska kring fredssamtalen.
Oviljan hos de olika parterna att rapportera om sina aktiviteter, och speciellt den ökade oklarheten kring vilka som ligger bakom flera av attackerna, är oroande. För humanitära aktörer som försöker bedriva arbete i Afghanistan trots konflikten är det avgörande att veta vilka som ansvarar för attacker och vilka man behöver närma sig för att förhandla om säkerhetsgarantier eller fri passage.
Talibanerna ser ut att ha intensifierat sitt våldsanvändande, men hittills har de avhållit sig från att attackera och försöka ta över ytterligare distrikt eller
provinshuvudstäder. Men detta behöver inte betyda att deras kapacitet för att göra detta har försvunnit. Skulle fredssamtalen misslyckas och USA fortsätta
spela en minskande eller tillbakadragande roll, kan våldet bli värre.
Text: Kate Clark, Afghanistan Analysts Network