En majoritet av de som går i SAKs skolor är flickor. Bilden är från en skola i Mazar-e Sharif | Foto: Siri Sutcliffe Larsson

Stora framgångar – stora utmaningar

Afghanistan har antalet barn i skolan stadigt ökat sedan 2001. Från en miljon barn, nästan bara pojkar, till nu över åtta miljoner, varav 3,4 miljoner är flickor. Efterfrågan på utbildning har också ökat, och tusentals skolor har byggts. Men fortfarande beräknas över tre miljoner barn inte gå i skolan, och det finns en rad stora utmaningar kvar för hela utbildningssystemet.

Tolvtusen nya skolor, nästan en fördubbling av antalet lärare sedan 2007, och en explosion av antalet högskolestuderande är andra mått på de stora framsteg som utbildningsområdet gjort i Afghanistan sedan talibanregimen föll 2001. Statistik är alltid osäkert i Afghanistan, men indikationerna på framsteg är ändå tydliga. Ett annat starkt vittnesmål om utbildningsfrågans stärkta position är också den enorma ökningen av efterfrågan på utbildning som föräldrar i Afghanistan nu har för sina barn. Positiva tecken – men för utbildningssektorn kvarstår många stora utmaningar.

Ojämn tillgång och bedrägliga siffror

Att miljontals barn fortfarande inte går i skolan beror på olika faktorer, bland annat på att tillgången till undervisning är otillräcklig och mycket ojämnt fördelad. Särskilt svårt är det för flickor, barn med funktionsnedsättning, nomadbarn och barn från vissa etniska grupper. Fattigdom spelar en stor roll, och tillgången på landsbygden, särskilt i provinser med stora säkerhetsrisker, är sämre än i städerna.

Bakom de ökade siffrorna för barn inskrivna i skolan döljer det sig också realiteter som gör siffrorna opålitliga, ibland helt oriktiga. De som är inskrivna är många gånger frånvarande i mycket hög grad, eller har helt och hållet slutat, utan att siffran ändras. Detta var något som bland annat uppmärksammades förra året i en SIGAR-rapport , som också lyfte även problemet med så kallade spökskolor – ghost schools. Det vill säga, skolor som bara finns på pappret, men där löner och andra bidrag för skolans verksamhet hamnar i fickorna på tjänstemän och andra personer på vägen. Detta fenomen fick stor uppmärksamhet förra året, och drog till sig presidentens och många givares kritik.

Låg kvalitet på undervisningen

Den nya regeringen med president Ghani i spetsen har markerat att utbildning är en högt prioriterad fråga, och då inte minst att förbättra kvaliteten på undervisningen – något det finns stort behov av.

Education for All (EFA, Utbildning för alla) är globala målformuleringar, länkade till millenniemålen med 2015 som slutstation och övervakade av Unesco. (För just Afghanistan är utbildningsmålen dock satta till 2020, eftersom landet på grund av den tidigare talibanregimen inte skrev på förrän 2005.) Förra året lämnades en genomlysning av hur Afghanistan klarar de uppsatta målen enligt EFA i en stor rapport. Där lyfts undervisningens genomgående låga kvalitet fram som ett av Afghanistans utbildningssystems största problem.

Många barn kan inte, trots flera år i skolan, läsa och skriva mer än ytterst enkla meningar. Men det finns varken uppföljningssystem för att se vad elever lärt sig, eller läroplaner. Skolböckerna är oftast av låg kvalitet, klasserna stora, och undervisningsmetoderna passiva. Ett arbete med att skapa mätmetoder och uppföljningssystem har nu påbörjats.

Men att skapa kvalitet i undervisningen sker inte med ett trollslag och är ett komplext arbete på många fronter. Det menar Svenska Afghanistankommitténs (SAK) utbildningschef, Aminulhaq Mayel.

Aminulhaq Mayel | Foto: Haji Mohammed

– Dels handlar det om den låga statusen för läraryrket – det är den sämst betalda yrkeskategorin inom statlig för- En majoritet av barnen som går i SAKs skolor är flickor. Det gör att många av de sämst presterande eleverna i gymnasiet väljer läraryrket, säger Aminulhaq Mayel.

Vidare är utbildningsministeriets fortbildningar för lärare ineffektiva och har misslyckats med att föra ut aktiva pedagogiska metoder i klassrummen. I kombination med mycket bristfälliga läromedel, är läskunnigheten i de lägre stadierna mycket låg, vilket kraftigt påverkar elevernas möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper i högre klasser, fortsätter Mayel.

Lärarbrist och usla arbetsvillkor

Det råder en alarmerande brist på utbildade lärare i Afghanistan, delvis på grund av den kraftigt ökade efterfrågan på undervisning. Särskilt allvarligt för flickornas del är bristen på kvinnliga lärare, då det inte anses lämpligt att flickor från sjätte klass undervisas av manliga lärare. Följden blir att många flickor slutar gå i skolan när de blivit 12 år.

I hela 29 av 35 provinser, inklusive Kabul, är under 40 procent av lärarna utbildade. I fem provinser är andelen utbildade lärare inte ens fem procent. Bristen på utbildade lärare får förstås negativa effekter både på barnens och ungdomarnas kunskapsinhämtning och närvaro. Klasserna är därmed ofta stora, vilket också försämrar elevernas möjligheter att lära sig.

Lärarnas arbetssituation är generellt hårt ansträngd. Lågt avlönade, med stora klasser och magert med läromedel och annat undervisningsmaterial. Men en lärarorganisering håller på att växa fram ur de lärarråd (TEC) som fått en allt mer facklig karaktär. I juni 2015 gick lärarna genom lärarråden också ut i en strejk, där de krävde bättre arbetsförhållanden och högre löner samt minskat antal undervisningstimmar. Som mest deltog lärare från över 40 skolor i Kabul och från skolor i 18 andra provinser.

Brist på resurser

I Afghanistan är analfabetismen bland de högsta i världen, något som försämrar landets förmåga till ekonomisk, social och fredlig utveckling. Men utbildningssektorn i Afghanistan är kraftigt underfinansierad, och både utländskt och inhemskt stöd minskar nu. Satsningarna på att öka den vuxna befolkningens läskunnighet är mycket begränsade och illa koordinerade, enligt EFA-rapporten.

Svenska Afghanistankommittén, som bedriver omfattande skolverksamhet, får stora anslag från Sida och de har inte minskat på senare tid i kronor räknat. Men i praktiken märker SAKs verksamheter en försämrad ekonomi helt enkelt på grund av att dollarn ökat i värde gentemot den svenska kronan. Det är en annan av SAKs större utmaningar.

– Under 2015 fick vi ta bort en del aktiviteter från vår arbetsplan, och vår personal i fält har blivit försiktigare när de sätter upp mål för verksamheten eftersom de förväntar sig ytterligare minskningar, säger Aminulhaq Mayel.

Säkerheten största problemet

Säkerhetsläget är det mest övergripande problemet som skapar svårigheter för utbildningen i landet på flera plan. Så även för SAKs utbildningsprogram. Det gör det till exempel svårare att rekrytera lärare till särskilt osäkra provinser. Det blir ännu mer otänkbart för föräldrar att låta flickor, som traditionellt inte får röra sig utanför hemmet på egen hand, att ta sig till skolan, och SAKs uppföljning och kvalitetsövervakning av skolverksamheterna fungerar sämre. SAKs skolor tvingas ibland stänga, tillfälligt eller under längre tid, på grund av hot eller påtryckningar. Vissa provinser är osäkrare än andra, som Wardak och Kunduz.

Bilden av talibanernas inställning till skolor och till flickors skolgång är komplex och rymmer stora variationer. Det ser mycket olika ut i olika områden, och på sina håll inte bara tillåter de utan kan även vara positiva till sekulära skolor. Sedan 2010 har ledningen uttryckt en mer accepterande hållning.

Men eftersom talibanrörelsen är mycket fragmentiserad idag är attityden till skolor och flickors skolgång många gånger avhängig den lokala talibanledarens inställning. På lokal nivå uppstår ofta förhandlingar mellan byråden, shuras, och lokala talibanledare när det gäller skolan i området, vilket ibland gör att skolan kan uppta verksamheten igen. Ibland innehåller förhandlingarna krav på ändringar i läroplanen, som mindre musik och mer islam, vilket ibland tillmötesgås av byråden.

Men SAK kan ställa motkrav om det handlar om SAK-stödda skolor.

– I ett område begärde talibanerna förra året att flickskolan skulle stänga. Men vi reagerade kraftfullt och sade att om de stängde flickskolan skulle vi inte heller stödja pojkarnas skola, berättar Aminulhaq Mayel.

Hur just detta slutar kommer man inte veta förrän vintern är över, och skolorna öppnar igen, säger Mayel.

Trots talibanernas relativa flexibilitet i många områden är ändå det försämrade säkerhetsläget det största hotet mot SAKs utbildningsverksamhet, och mot utbildning i stort – särskilt för flickor. Och det är alltid problematiskt att få talibaner att se positivt på att flickor går i skolan efter 12-årsåldern, annat än för att studera Koranen, understryker Mayel.

Idag står skolor högst på önskelistan

Anders Fänge, SAKs tidigare landchef i Afghanistan samt styrelseledamot i SAK centralt, påminner om att det inte enbart är talibanerna som är negativa till att äldre flickor får utbildning. Patriarkala värderingar om att en kvinnas uppgift endast är att sköta hem och barn finns djupt rotade i de breda folklagren i Afghanistan.

Och den tydliga förändringsrörelsen bland afghaners attityder i gemen, tror Anders Fänge kan ha påverkat att talibanernas syn på sekulära skolor också har förskjutits, även om den inte är entydig.

– Om man 1980 frågade folket i en by vad de mest behövde, kom en lista med en klinik nästan alltid högst upp. Sedan kom kanske en väg, en bro, eller vatten till jordbruket. En skola, om den ens fanns med, kom mycket långt ned, säger Anders Fänge.

– Idag slåss skolan med kliniken om första plats. Skolor för pojkar prioriteras, men oftast är byborna inte alls främmande för flickskolor. Och det är denna enorma attitydförändring som med stor sannolikhet ligger bakom talibanernas ändrade policy till sekulär utbildning. Folk blir helt enkelt förbannade när de ställer till problem för skolorna.


Det här är en artikel ur vår tidning Afghanistan-Nytt. Du kan läsa hela numret här