Flickor och pojkar under en lektion. Hamida läser ur en bok.

Det har inte alltid varit självklart att flickor ska gå i skolan i Gunash, i provinsen Kunduz. I dag är talibanerna mer tillåtande. Hamida går i sjätte klass i en SAK-skola. Foto: Quadratullah Attaye/SAK

Staten betalar men talibanerna styr i stora delar av landet

Talibanerna har aldrig lagt fram något brett politiskt program, trots att de framställer sig som ett regeringsalternativ. De senaste åren står det allt mer klart att talibanerna själva inte är så intresserade av att ta ansvar för någon form av service som utbildning, hälsovård och jordbrukspolitik. I stället talar de om samexistens med redan existerande aktörer, skriver Sari Kouvo och Thomas Ruttig i en analys.

Det skulle ta närmare två år innan talibanerna åter gjorde sig hörda efter att de förlorat makten 2001. Då, liksom nu, var deras främsta syfte framför allt militärt, att ut­vidga sin territoriella kontroll och trycka tillbaka utländska och nationella afghanska trupper.

Samtidigt försöker talibanerna framställa sig som ett regeringsalternativ. Det märks tydligt i deras egen kommunikation där man sedan 1996 kallar sig för
Islamiska Emiratet Afghanistan.

De anser sig inte vara ett politiskt parti och har aldrig lagt fram något brett politiskt program. Det kan tyckas ironiskt att de som framställer sig som en regering har ett politiskt projekt som är så tunt. Och i takt med att de under de senaste åren tagit kontroll över allt större landområden måste de också ge politiska svar.

Efter 2001 dröjde det fram till juni 2003 innan ett råd bestående av tio talibaner med ansvar för rörelsens politiska och militära strategi lanserade ett nytt uppror. Forskning visar att de under perioden 2003–2005 organiserade sig för att stärka sina strukturer för att kunna mobilisera stöd för ett väpnat uppror i hela Afghanistan.

”Nya sociala fronter”

År 2006 lade talibanerna fram sina första offentliga riktlinjer. Det handlade om en ”vision om gerillakrig mot inte bara de väpnade styrkorna, utan om en kamp för att skilja befolkningen från staten och att skapa nya sociala fronter”, som vår kollega Kate Clark skrev 2011.

Hon skrev då också att det, enligt talibanernas riktlinjer, var olagligt att lära ut på statliga skolor. Straffen var hårda. Lärarna kunde varnas och misshandlas, i värsta fall dödas. Utbildning var tillåtet enbart i moskéer eller liknande institutioner, och då med talibanernas egna läroböcker och lärare med religiös utbildning. Skolor kunde stängas och brännas ner.

Under de här åren efter 2003 fortsatte talibanrörelsen också med sin kanske mest framgångsrika strategi. Ända sedan de första talibanfronterna i 1980-talets krig mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna har talibanerna skapat egna domstolar, som alternativ till den afghanska statens ineffektiva och korrupta rättssystem.

Runt 2007–2008 började talibanerna tala om att ge service i en vidare mening över större geografiska områden. Det inkluderade deras domstolar. Samtidigt blev det möjligt för invånarna i talibankontrollerade områden att föra fram klagomål på de styrande. Klagomål som kunde leda till utredningar om korruption.

I de nya riktlinjer som talibanerna lade fram 2009 presenterades ett mer komplext politiskt system med lokala representanter på provins- och distriktsnivå. Varje nivå skulle ledas av en kommission bestående av minst fem personer. Det framgick inte hur de lokala makthavarna skulle utses.

De senaste riktlinjerna presenterades 2010. Här beskrevs talibanernas syn på hälsovård, utbildning och företag och enskilda organisationer. Våld på skolor och mot lärare var vid det här laget försvunnet i skrivningarna. Det framgick också att talibanerna förde samtal med representanter för den afghanska rege­ringens utbildningsdepartement om utbildningsfrågor i områden kontrollerade av talibanerna.

Samexistens i stället för eget ansvar

De senaste åren står det allt mer klart att talibanerna själva inte är så intresserade av att ta ansvar för någon form av service som utbildning, hälsovård och jordbrukspolitik. I stället talar de om samexistens med de redan existerande aktörer som driver dessa verksamheter. Samexistensen består av att talibanerna kontrollerar lokala afghanska makthavare, enskilda organisationer och privata företag och påverkar deras verksamheter lokalt. Statliga pengar som betalas ut till verksamheterna går till de lokala talibanledarna, som sedan betalar de anställda, som lärare och sjukvårdsanställda.

Allt fler rapporter gör gällande att talibanerna tar ut skatt av lokala medier, företag, medborgare och lokala statstjänstemän. De tar ut vägtullar av lastbilschaufförerna och kräver att invånarna betalar talibanerna för att de inte ska stänga av elektriciteten.

Talibanerna fortsätter att driva domstolar och fängelser, påverka läroplanen och tycka till om vem som ska få arbeta som lärare. De bygger vägar och broar, styr mobiltelefonnätet och fastställer när männi­skor kan ringa eller inte. De tar ut skatt av vissa mobiltelefonoperatörer. De som inte betalar skatten riskerar att få sina master förstörda eller så kan företagets anställda skadas.

Inställningen till utbildning har förändrats i takt med att allt fler afghaner ställer högre krav. Fler afghaner än förr önskar i dag att deras barn får gå i skolan, även flickorna. Talibanerna har anpassat sig till detta, även om det ännu inte är helt självklart att flickor ska få gå i skolan.

Vinna sympati

Att stödja hälsovård och utbildning är ett sätt för talibanerna att vinna befolkningens stöd och sympati för sin sak. Det är också ett sätt att komma över statliga medel. I korthet går det att säga att talibanerna låter staten och den privata sektorn betala medan de själva påverkar hur arbetet utförs lokalt.
Även biståndet måste i flera delar av Afghanistan godkännas av lokala talibanledare. I flera områden händer det att både en representant från regeringen och en från talibanerna dyker upp när en ny skola eller klinik ska invigas.

Enligt en rapport från USA:s särskilda utredare av återuppbyggnaden av Afghanistan, SIGAR, lever ungefär en av tre afghaner i områden som helt kontrolleras av den afghanska staten. Två procent av befolkningen lever helt under talibanernas kontroll. Det innebär att närmare två av tre afghaner från och till måste anpassa sig till både den afghanska statens och talibanernas lagar och regler.

TEXT: Thomas Ruttig och Sari Kouvo
Afghanistan Analysts Network
Texten är översatt och förkortad av Erik Halkjaer.
Originalet, One land, two rules: service delivery in insurgent-affected areas, an introduction, finns på www.afghanistan-analysts.org.