Smärtsamt att veta vad man förlorat

En del blir rädda och avstår från att gå ut. Andra vägrar överanpassa sig, för att inte accelerera en utveckling mot ett allt mer krympande utrymme.

En kvinna borde självklart aldrig behöva ha en manlig släkting som förkläde, mahram. Men det som officiellt gäller i Afghanistan är att en kvinna måste ha mahram när hon reser över sex mil, inte i sin hemstad eller hemby. Trots det trakasseras kvinnor också hemmavid för att de inte har en manlig släkting med sig.

Kvinnor uppmanas täcka även sitt ansikte, men det som gäller officiellt är ”anständig hijab”. Vad det är, är upp till tolkning. I januari inleddes en serie tillslag mot kvinnor då de fängslades och behandlades illa, anklagade för att inte ha ”anständig hijab”. Talibanstyret drar åt snaran, och oförutsägbarheten blir en del av förtrycket.

Det brukar sägas att det inte går att vrida klockan tillbaka. Det kan kännas som ett tröstlöst mantra när man nås av den ena negativa nyheten efter den andra. Men det är sant. De flickor som berövas sin utbildning vet att de har rätt till den, och det vet deras familjer också. Olika grupper kräver att skolorna öppnas för flickor och kvinnor, för att de behövs i samhället.

”De flickor som berövas sin utbildning vet att de har rätt till den.”

I ett reportage i denna tidning berättar en far hur stolt han är över sin dotter, och att han, som själv är analfabet, är helt beroende av att hon får studera vidare. Nasima, som skulle ha gått ut gymnasiet vid det här laget, byter böcker med sina klasskamrater. ”Våra sinnens dörrar kan talibanerna inte stänga”, säger hon.

En kvinna jag haft kontakt med i Kabul måste jobba hemifrån, och hon vågar inte längre gå ut på grund av de ökande trakasserierna. Hon beskriver hur plågsamt det är att se hur kvinnor i andra länder kan leva det liv hon vet att hon har rätt till. Genom sitt fönster ser hon män röra sig fritt på gatorna. Det gör henne nedslagen och besviken.

Så det kan vara smärtsamt, det där med klockan: att veta vad du har rätt till, vad du har haft men inte längre har.

En annan kontakt i Kabul lägger ut vackra bilder på sociala medier, ständigt redo att fånga ögonblicken med sin mobilkamera. Hon kan fortfarande ta sig till sitt jobb. Hon har en så okuvlig livsglädje som syns i bilderna. När Kabul täcktes i ett förlåtande snötäcke kommenterade hon sin bild: Det är därför de sade att Kabul borde vara utan guld men inte utan snö.

Kvinnorna tackar mig för att jag lyfter deras röst, för att jag hör av mig och bryr mig. Det känns så futtigt och frustrerande. Men det är vad jag kan göra just nu.