Såpbubblor, sockerkaka och skolbarn

Det tar lite mer än en timme att åka till utkanten av grannprovinsen Wardak från Kabul. Men den största delen av tiden spenderas på att försöka komma ut ur stadens trafikkaos. Väl ute ur kaoset kör vi inte länge förrän vi kommer fram till en Kuchiby, som ligger precis vid vägen.

Kuchi, som betyder nomad, är ett pashtunskt nomadfolk som lever i södra och östra Afghanistan. Numera lever många bofasta, men en del flyttar fortfarande med sina djur, beroende på årstiden. De två byarna vi besöker idag har precis kommit hit från Jalalabad, inför sommaren.

Precis som de flesta resande folk i världen, så stöter Kuchi ofta på problem. Ett av de främsta är tillgången till land, och ibland blir de bortkörda från sina läger. De byar som vi besöker idag har dock fått land från regeringen, och jag ser fler faktiska hus än tält. Mycket döljer sig nog dock bakom murar.

Skolorna bedrivs dock fortfarande i tält. Det står små färgglada skor utanför, och vi går in. Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig. Där inne sitter kanske 15 elever, både flickor och pojkar. Vi får tillåtelse att fotografera, och flickorna vänder sig vant bort från kameran. Klassen vi besöker är en trea, men åldrarna varierar. En pojke är femton. Han reser sig upp och berättar om behovet av dricksvatten. Förra året förlorade han sin vän när denne försökte korsa vägen för att hämta vatten.

Vatten är det som återkommer hos varje person vi pratar med. Det är det första de byäldste tar upp, det lärarna nämner direkt när vi frågar hur de har det. Det är en stor anledning till att alla barnen inte går i skolan, de måste gå långt för att hämta vatten. Det tar ungefär två timmar att hämta, berättar en man för mig. Precis då kommer två pojkar upp för backen, tillsammans med en åsna och ett lass med vattendunkar. Mannen pekar på den ena pojken ”Han går egentligen i den här klassen”, och nickar åt tältet. Men hans familj behöver vatten, tyvärr mer än vad de behöver utbildning. Precis som alla andra i världen.

Alla skolor i Svenska Afghanistankommitténs regi ska ha tillgång till rent dricksvatten, men det är så klart väldigt svårt att garantera. I de här två byarna består marken av hårda stenar som inte går att borra igenom med de små borrar de har tillgång till. Större maskiner behövs och dem är svåra att få dit. Närmsta brunn ligger tre kilometer bort.

Det dukas fram te, sockerkaka, naan och yoghurt åt oss. Gästvänligheten sviker aldrig. Både barn och äldre samlas och äter med oss. Både barn och äldre roas av såpbubblorna som Frida tagit med sig.

Inga kvinnor syns till. Förutom ibland, då jag skymtar ett ansikte som tittar ut från ett hus, eller bakom ett hörn.

Det börjar duggregna lite. Åskan hörs bortom bergen. Jag har köpt en fin grön sjal i Istanbul som bara kasar ner hela tiden. Men det spelar nog inte så stor roll. Vi åker vidare till nästa by, och får fördela vikten jämt i bilarna, bara en av dem är fyrhjulsdriven.

Den andra byn ligger bara på andra sidan vägen, en bit bort. Vi välkomnas även där av de byäldste, och några nyfikna. En av männen berättar att 16 familjer bor här permanent, de andra kommer hit på somrarna. I juni kommer här vara fullt av liv. Nu ser det ganska tomt ut, men jag anar att många sitter och sörplar te i de många husen. De har börjat blåsa lite mer.

Vi går in till en lite större klass, barnen berättar att de är mellan 8-10. Jag ser en eller två småttingar också, deras lärare och klasskamrater har inte kommit från Jalalabad än så de får vara med de på de större barnens lektioner.

Jamila, flickan i lila sjal, berättar för Frida att hon gärna vill bli lärare. Det är ett mönster jag ser – flickorna vi frågar vill bli lärare, pojkarna doktor eller ingenjör. Kanske kan det hänga ihop med att mannen som översatte sa något i stil med ”Vad vill du bli när du blir stor? Doktor, eller ingenjör kanske?”, när han frågade pojkarna. En något ledande fråga kan tyckas. Det känns även igen från alla reportage jag någonsin läst från utsatta barns skolgång runt i världen.

Jamila berättar också tyst att flera av hennes bröder och systrar går i klassen.  Hela syskonskaran får ställa upp på bild utanför tältet. 

Männen tramsar och pekar ut varandra till att bli fotograferade. En av dem får låna min kamera och knäpper några fina bilder. Stämningen är glad och även fast jag inte förstår ett ord pashto (Jo, ett – manana som betyder tack) så har vi det trevligt.

Siri Suitcliffe Larsson