Sudquddin hukar sig och håller sitt barns hand. Andra skolbarn står med.

Sudquddin Khangari hämtar sin son Bahramuddin, nio år, i skolan. FOTO: Niclas Ericsson.

”Regeringen skulle kunna göra mer”

TEMA DEN AFGHANSKA STATEN: Afghanistan-nytt reste till Taloqan i norra Afghanistan för att tala med två afghaner om deras förväntningar på den afghanska staten. De hoppas på parkanläggningar, vattenkraftverk, jobb, asfalterade gator och tillgång till mediciner, men förstår också att är det svårt just nu.

I byn Dashti Kunj står Afghanistans regering bara för det allra mest basala. Här finns en landsväg, elektricitet  och dricksvatten. Jordbrukaren Sudquddin Khangaris lista på vad han skulle önska att regeringen tog tag i är ändå kort: arbetstillfällen och en skolbyggnad.

Sudquddin Khangari bor med sin familj i det bördiga distriktet Farkhar i norra Afghanistan, ett par timmar från provinshuvudstaden Taloqan. Här i byn Dashti Kunj nådde invånarna en uppgörelse med regeringen 2005. Alla vapen i byn lämnades över i utbyte mot att regeringen drog in en landsväg, elektricitet och dricksvatten från de kringliggande bergen.

– Regeringen skulle kunna göra mer. Det finns till exempel inga jobb här. Vi skulle vilja att regeringen byggde ett kraftverk vid Farkharfloden. Då skulle de kunna starta företag här eller storskaliga jordbruk. Det skulle ge jobb.

Samtidigt tycks Sudquddin Khangari acceptera att det inte kommer att byggas något kraftverk den närmaste tiden. De jobb som erbjuds kommer i stället till stor del från utländska biståndsorganisationer, som också står för sjukvård och utbildning i byarna.

Att flera biståndsorganisationer avslutat sina projekt i området har gjort att många i Dashti Kunj med omnejd blivit arbetslösa. Av elva organisationer är bara fyra kvar.

Närmsta sjukhus ligger inne i samhället Farkhar, fem kilometer bort. Det byggdes ursprungligen av Afghanistankommittén. Tanken var att staten skulle ta över driften av vården, men det är långt kvar till att staten kan ta det fulla ansvaret.

I dag står en österrikisk biståndsorganisation för läkarnas löner och sjukhusets driftskostnader. Tidigare låg också den närmsta skolan inne i Farkhar. Det gjorde att barnen i Dashti Kunj var tvungna att gå långt varje dag för att komma till skolan.

– Vi var alltid oroliga. Vägen till Farkhar är farlig och det hände till och med att barn dog på väg till skolan. Det är farlig trafik och ibland blir det översvämningar när vatten forsar ner från bergen. Det gjorde också att många lät sina barn stanna hemma från skolan, säger Sudquddin Khangari.

För att förbättra utbildningssituationen byggde Afghanistankommittén en lågstadieskola i byn för mer än tio år sedan. Den är inhyst i den lokala moskéns lokaler, ett lågt hus byggt av lera med bara ett par små rum. Det är fortfarande SAK som driver den, men när barnen börjar i mellanstadiet måste de ta sig in till Farkhar.

Sudquddin ser inga problem med att hela distriktet är beroende av biståndsorganisationer för grundläggande service som skola och vård. Han är själv medlem i byns lokala utvecklingsråd.

 – Biståndsorganisationerna delar sina planer med oss. Vi kan vara med och påverka och vi är nöjda med deras verksamhet, säger Sudquddin Khangari.

För att skapa mer ekonomisk utveckling tycker han att regeringen borde satsa på turism i området. Farkhar är vackert och säkerheten är god. Där finns vacker natur, gröna berg och floden som ringlar sig genom landskapet.

TEXT: Niclas Ericsson