På väg mot fred i Afghanistan?

Jag testar av frågan på jobbet under morgonmötet med den lilla informationsavdelningen. Nej, där är det ingen som tror på fred. Istället blir jag undervisad om hur olika makter spelar ett spel i bakgrunden för att förhindra en fredlig utveckling. Och IS är väl egentligen skapat av USA för att kunna ha kontrollen över Iraks olja, och nu över mineralerna i Afghanistan.

Jag gör ett försök till med vakterna nere på gården. Det är kväll och fastan har just brutits. De har brett ut en matta över gruset och ber mig slå mig ner för lite te och vattenmelon. Nå, blir det fred frågar jag? Den av vakterna som kan bäst engelska skrattar och skakar på huvudet: ”Taliban finished, IS come”.

Men jag som har minst erfarenhet av Afghanistan vågar ha en annan åsikt. Jag tror att det förr eller senare blir någon form av fredsavtal, eller åtminstone avtal om eldupphör. Kortsiktigt kan visserligen fredsförhandlingarna innebära att läget blir än värre. För stärka sin position vid förhandlingsbordet behöver Talibanerna visa på militär styrka. Och så finns de krafter som vill sabotera hela processen.

Huvudorsaken till varför jag vågar tro på fred är att världen utanför Afghanistan förändras. Den viktigaste förändringen är att Pakistan och Afghanistan nu sträcker ut händerna mot varandra. Pakistan har hela tiden varit talibanernas största beskyddare. Både USA och Kina sätter press på Pakistan att strypa stödet till talibanerna. Om stödet från Pakistan minskar lämnas talibanerna ensamma, med ont om pengar och vapen. Men man ska komma ihåg att i Afghanistan är det många som misstror Pakistans avsikter. Även i parlamentet finns ett stort antal ledamöter som inte tror att Pakistan har goda avsikter.

En annan orsak till att jag törs tro att på fredligare tider är att talibanerna inte når framgång i sin krigföring. Det må synas som ett märkligt påstående efter ett helvetiskt halvår, där det i stora delar av landet har rasat fullt krig och bomber exploderat varje dag. Men samtidigt så når talibanerna inga genombrott som förändra spelplanen. Det är särskilt anmärkningsvärt i år när de utländska styrkorna i stort lämnat landet och det är den afghanska armén de slåss emot.

Årets upplaga av talibanernas våroffensiv startade med en överraskande storskalig operation i norra delen av landet. Talibanerna var nära inta staden Kunduz och en hel provins. Men bara nära, någon spektakulär framgång blev det aldrig.  Så har det rullat på sedan dess. Massor av strider, stora delar landbygden är osäker, talibanerna tar ibland helt över vissa områden, men trycks sedan tillbaka.

Inte heller har talibanerna haft tillräcklig framgång med sina attacker i Kabul. Det som sker i Kabul  skapar uppmärksamhet i internationella media, särskilt om utlänningar drabbas. Ett välplanerat dåd med flera utlänningar döda genomfördes på ett hotell, där talibanerna hade placerat en person inne på hotellet, som man lyckats skriva in som gäst. När talibanerna sedan försökt återupprepa bedriften och attackera ett gästhus där de i huvudsak fanns australier så kom man inte ens in genom porten, och samtliga angripare var döda efter några timmars eldstrid. Talibaner och närstående grupper har försökt storma parlamentet, säkerhetstjänsten och andra viktiga byggnader. Men de kommer inte innanför murarna. Man saknar den vapenkraft som skulle behövas. Den här staden är som en fästning med bommar, taggtråd, murar och skyttevärn. De gör att den inte är direkt charmig (se de garanterat icke-charmiga bilderna), men man måste medge att bunkerarkitekturen ibland fyller sin funktion.

Inte precis den vackraste stadsmiljön. En bild tagen genom bilfönstret på väg hem från jobbet. Kabul så som det ser ut, med murar och stängsel. Men murarna fyller tyvärr sin funktion.

Attackerna från de obemannade amerikanska drönarna tror jag ställer till med ett helvete för talibanerna. Jag har visserligen inte haft möjlighet att göra någon opinionsundersökning bland talibankrigarna om hur de ser på drönarna. Jag har faktiskt inte pratat med en enda en av dem. Men drönarna, som man kan ha mycket synpunkter på i allmänhet, ändrar på något sätt grunden för gerillarméns tillvaro. Det har historiskt sett alltid varit gerillans privilegium att kunna dra sig tillbaka till sina baser i bergen, där man kunnat känna sig fredad. I dag kan ingen ledande taliban någonsin känna sig helt trygg.

Så har IS dykt upp som en ny aktör, och ökar pressen på talibanerna. För bara ett par månader sedan hävdade de som visste något om säkerhetsfrågor att det där med IS i Afghanistan mest bara var snack. En och annan besviken taliban påstod sig representera IS, kanske i förhoppning att kunna få ett ekonomiskt bidrag. Nu verkar alla överens om att IS verkligen har etablerat sig här, i liten skala. Därmed har talibanerna fått en konkurrent, och det har flera gånger utbrutit strider mellan talibaner och IS. Å andra sidan har regeringen redan bildat ett specialkommando för att bekämpa IS, och en av IS ledande figurer dödades här om dagen i en drönarattack. Afghanistan är kanske lite bättre rustat att möta IS än vad man varit i Syrien och Irak.

Men man ska förstås ta lärdom av historien. Det finns fler utlänningar som genom åren tvärsäkert påstått att talibanernas tid är över. Kring 2006 hade George Bush och kollegorna inom Nato visat sina militära muskler och ansåg sig övertygade om att talibanernas tid var till ända…

Vad finns här? En ambassad, ett departement? Jag har hört det, men glömt det. Det är svårt att ha koll på officiella byggnader när man bara ser muren utanför. Bildkvaliteten blir lite sådär när man fotar hastigt i smyg, för att inte reta upp någon. 

Frågan är med vem den afghanska regeringen egentligen förhandlar. Talibanledaren Mullah Omar har inte setts till på fjorton år. Lever han i exil i Pakistan och beslutar massa bakom kulisserna? Eller är han kanske död sedan länge? Och vem är det då som bestämmer? Talibanerna har ett kontor i Qatar som är tänkt representera dem i omvärlden. Men därifrån var ingen med under fredsförhandlingarna i Pakistan. ”Det är med oss ni ska prata”, surar talibanerna i Qatar.

Fred är en förutsättning för att Afghanistan åter ska bli en fungerande stat. Men fred innebär inte att att landet omedelbart förvandlas till en idyll. Afghanistan balanserar på gränsen till kaos och konflikt. Den ekonomiska utvecklingen står still, och missnöjet växer. Afghanistan räknas till ett av världens mest korrupta länder. Det finns motsättningar mellan olika folkgrupper. Det förekommer politiska motsättningar och en djup klyfta mellan de som vill bevara det konservativa patriarkaliska samhället och de som vill modernisera. Landets viktigaste inkomstkällla är den illegala odlingen av opiumvallmo. Om det blir fred kommer en och annan rättrogen taliban fortsätta sin våldsamma verksamhet, i regi av någon narkotikamaffia.

En fredsuppgörelse måste på något sätt innehålla en ett erbjudande till alla de som som i dag strider för talibanerna. I annat fall skulle ett antal tioutusen män med vapen i händerna lämnas utan försörjning, en garanti för fortsatt våld och kriminalitet. Vid fredsuppgörelserna i Guatemala och El Salvador, efter inbördeskrigen under 1970- och 1980- integrerade man gerillan i den i den ordinarie armén. Det kan vara ett sätt. Men de båda länderna kan också ses som avskräckande exempel. Man skrev under fredsavtal men gjorde inte mycket för att undanröja de orättvisor som orsakat krigen. I Guatemala och El Salvador råder fred sedan decennier, men fattigdom och en ohämmad brottslighet gör att otryggheten består. En hållbar fred kräver en samhällsutveckling som präglas av solidaritet och rättvisa.