På strövtåg i nya hemstaden
Jag strövar runt på gatorna i Kabul. Efter att ha läst ännu en bok av Patrick Modiano, strövtågens mästare, så finns liksom inget alternativ. Staden kräver att få bli upptäckt.
Jag berättar för säkerhetschefen att jag brukar knalla runt på gatorna i centrum. Säkerhetschefen hummar lite, vilket jag tolkar som att han tycker det är okej. Får se om han ändrar uppfattning. För närvarande händer obehagliga saker i Kabul nästan varje dag.
En av de saker jag tagit mig för är att leta efter en riktig frisör. Min företrädare Lasse Bengtsson har utförligt beskrivit sina frisörsbesök; som avkopplande stunder i en annars ofta pressad tillvaro. Själv letar jag inte bara efter avkoppling, utan efter den sortens frisörer som jag går till vid mina besök i Nicaragua. Någon som fortfarande betraktar frisörsyrket som ett hantverk och inte som ännu en arbetsdag vid löpande bandet.
Första frisörbesöket blir en besvikelse. En ung kille som väl hade platsat in på någon av salongerna hemma i Kista. Och lika fort gick det. Andra försöket var betydligt bättre. En herre som tog tid på sig att försöka få det perfekt. Han erbjöd till och med huvudmassage när själva klippningen var avklarad.
Handlar gör jag på stormarknaden, som inte är så stor, och mest har konserver och kex. Men de har alkoholfri öl. Därmed finns alla fall något att ta till när man vill fira. Frukten är oftast bättre och billigare, i affärerna på Slaktargatan, som är gatan jag bor på. Jag har hittat ett ställe med speciellt goda plommon.
Jag börjar få snits på det där med att ta mig över gatan, kryssandes mellan bilarna. Övergångställen och trafikljus är en är en lyx man inte anser sig kunna kosta på sig här. Ibland står en trafikpolis och dirigerar. Då kan man passa på att smita över när han sätter stopp för trafiken. Oftast får man helt enkelt kliva rätt ut i gatan fast bilarna väller fram från båda håll. Men får man bara till det så känner man sig lite som en tjurfäktare som elegant glider undan när tjuren anfaller.
Det kan hända att jag sträcker ut promenaden ända till Chicken street, som är full med försäljare av smycken, prydnadssaker och mattor. Den mest kända turistgatan i stan. För närvarande förstås utan turister. Afghanska mattor tillhör de riktigt klassiska så kallade äkta mattorna. Men jag gillar inte helt de traditionella röda mattorna, och har introducerats till en matthandlare som har lite modernare mönster och ljusare färger. Jag funderar på om jag ska slå till. När det gäller mattaffärrer ska man ta tid på sig. Man ska känna sig nöjd efter köpet, och det är ändå ganska många tusenlappar det handlar om.
Jag inser hur priviligierad jag är. De flesta av de ganska många utlänningar som finns här kommer aldrig ut på det vis som jag gör. På svenska ambassaden stöter jag ihop med en fransman som är på väg att avsluta sitt kontrakt inom EU:s biståndsverksamhet. Han har aldrig varit ute och promenarat i staden, bara skjutsats runt i bil. De biståndsprojekt han jobbat med har han bara fått se vid enstaka tillfällen, och då med bepansrad eskort.
Om jag jämför mig med honom så blir mina korta promenader som en lufthålspermission från Kumlaanstalten. Några riktiga strövtåg i Modianos anda blir det ändå inte. Jag brukar hålla mig till det råd man alltid ger till turister i främmande städer: ”Gå inte runt och vela, utan marschera raskt på och se ut som om du vet var du är på väg”. Bara för bloggens skull har jag de sista dagarna brutit mot regeln och halat fram min mobiltelfon för några snabba foton.
Men faktum är att jag hittills inte känt mig otrygg. Det är en del barn som tigger, närgånget och påträngande. Men den vanliga brottsligheten är inte uppseväckande hög i Kabul. Det finns många städer i världen där jag känner mig mindre trygg ute på gatan. Så till dess att någon säger något annat fortsätter jag att ströva.
