På resa i ett diskriminerande paradis
Så har jag kommit att besöka ett paradiskt landskap – ett mellanting mellan mellan en norsk fjorddal och österrikiska alperna. En flod som brusar fram genom en dalgång. Omgiven av höga berg på båda sidor, några fortfarande med snö på toppen. Ibland breder ett magnifikt landskap ut sig befolkat av små byar med hus av lera, ibland är det så smalt att bara floden och vägen får plats.
Jag talar om Warsaj, söder om staden Taloqan, i nordöstra delen av landet. Ett av de få ställen där det anses som tillräckligt säkert att släppa ut en utlänning på landsbygden. I Warsaj finns inga talibaner eller andra väpnande oppositionsgrupper, och således är det också nästan fritt från militärer.
Inte ens när talibanerna styrde landet hade de kontroll över denna dalgång. Det påminner lite om byn i Obelix och Asterix, som romarna aldrig lyckas ockupera. Några rostiga sovjetiska stridvagnsvrak vid dalens början vittnar om att fler gjort sig besväret att försöka.
Mitt ärende är att se ett skolbygge som just kommit igång, hanterat av Svenska Afghanistankomittén. Fast ännu viktigare är att få en inblick i hur lokalsamhällets deltagande i biståndsprojekten fungerar i praktiken. I Warsaj är det hur tydligt som helst att invånarna i de fyra byar som ska dela på skolan gör vad man kan för att hjälpa till. De har gått in med både pengar och arbetskraft för att bygga en infartsväg och göra markarbeten.
Åldermännen i byrådet intygar att de och föräldraföreniningen följer vad som händer i skolorna. Man försöker stötta om till exempel någon familj får problem och inte anser sig ha råd att skicka barnen till skolan, utan vill att de ska arbeta. ”Men alla här är förstås fattiga”.
Just det där med sammanhållning och tillit i lokalsamhället brukar vara en bra grund för fredliga förhållanden och ekonomisk utveckling. Är Warsaj bara ett undantag, fungerar det sämre på andra ställen? Om inte, varför lyckas Afghanistan inte att lyfta? Jag behöver se fler exempel för att få en tydligare bild.
Skolan i sig är inte så märkvärdig, även om det blir två våningar och säkert väldigt fint. Nu finns en skola för barnen från de fyra byarna. Flickorna är där på morgonen, och pojkarna på eftermiddagen. Men det är alldeles för trångt, och klasserna stora. Några har lektioner i tält. Flickorna ska flyttas till den nya skolan som ligger närmare byarna. Då slipper de gå så långt, eftersom ju flickor är så känsliga, som någon uttrycker det. I den nya skolan kan man ha flickor både på för- och eftermiddag, och likadant för pojkarna på den gamla skolan. Vips försvinner trängseln och studiemiljön blir mycket bättre.
Jag undrar om det varit bättre om att dela upp eleverna efter andra kriterier och låta flickor och pojkar gå i samma skola, kanske till och med i samma klassrum. Det kanske i någon mån skulle råda bot på den könsapartheid som råder i detta land (tänker jag, men säger inte). Men icke, då skulle inte föräldrarna låta flickorna gå till skolan, förklarar de äldre.
På väg tillbaka för att ta FN-flyget åter till Kabul stannar jag till med chauffören på en restaurang. Där finns förstås bara män. Men så kommer en kvinna iklädd burka. Hon kan givetvis inte äta inne på restaurangen med oss andra, utan får köpa mat och ta med sig. Hon väntar ensam stol vid utgången, vänd mot väggen. Kyparen försöker vara lite hygglig och erbjuder samma skål kycklingssoppa som alla vi andra får som gratis förrätt. Men hon slår bara ut med händerna. Hur ska hon kunna äta när hon har burka på sig.
Jag var aldrig i Sydafrika under apartheidtiden. Men jag har varit i Palestina, under israelisk ockupation, och sett den totala diskrimineringen. Det är nåt liknande som erbjuds kvinnor i detta land.
Nu ska vi dra igång en kampanj för att få fler kvinnor på SAK:s afghanska Facebooksida. Det kan verka småttigt med tanke på hur stora och svåra frågor det handlar om. Men kampanjen är på väg att växa till en symbolfråga åtminstone bland många av kvinnorna bland SAK:s nära 6 000 anställda.
I vår lilla Information Unit upptäckte vi att bland de drygt 3 000 personer som följer oss på Facebook är det bara 17 procent kvinnor (förmodligen är det fler eftersom kvinnor ibland uppträder under manlig pseudonym för att över huvud taget kunna vara på sociala media). Det tänker vi ändra på.
Från lördag den 6 juni till och med fredag den 12 juni vill vi ha minst 300 fler kvinnor som följer oss på Facebook. Vi behöver stöd från alla håll. Så du som är tjej, kvinna, flicka, brud… leta upp Swedish Committee for Afghanistan på Facebook och tryck på Gilla! Du gör en god gärning.
För övrigt har för min del nedräkningen börjat inför lite Sverigesemester, och faktiskt några dagar i Albanien.
