Ofattbart och sorgligt när portarna stängs

Min första tanke gick till alla Erfanullahs. Erfanullah var den sjuåriga pojken med det rara leendet som prydde förra numrets omslag. Hans fötter hade bränts sönder när han var två år, men efter behandling hos SAK kunde han spela cricket med sina vänner.

Nu har talibanerna tvingat SAK att stänga rehabiliteringscentret i Ghazni där han fick hjälp, precis som de tvingat SAK att stänga all verksamhet i Afghanistan. Det är ofattbart, overkligt och oerhört sorgligt.

Jag tänker på alla människor som nu förgäves bultar på portarna till SAKs verksamhet. Det sker, rent bokstavligt. Framför allt personer med funktionsnedsättning som står helt utan hjälp. Barn som likt Erfanullah skulle kunna springa om de fick proteser, barn med medfödda skador som riskerar livslång funktionsnedsättning om de inte får hjälp i tid.

Hopp om lösning

In i det sista hölls hoppet uppe om en lösning. SAK som klarat sig igenom så många kriser, som verkat i Afghanistan under Sovjets ockupation, brutalt inbördeskrig, det första repressiva talibanstyret. Som kunde fortsätta arbeta efter talibanernas andra maktövertagande och till och med länge kunde ha äldre flickor i sina skolor. Allt tack vare det goda samarbetet med lokalsamhället och det grundmurade förtroende som byggts upp under alla de drygt 40 åren.

Men den här gången gick det inte.

Nu ska direkt sägas att det pågår arbete för att hitta samarbetspartners som kan ta över de program som just nu är pausade. Men SAK i Afghanistan som vi känner det finns inte mer. Det blir något annat. Vi vet i inte vad, än.

Jag tänker på alla dem jag mötte när jag 2022 äntligen fick besöka Afghanistan och SAKs verksamhet. Det var mäktigt att se verkligheten bakom allt jag föreställt mig. Nu är det tvärtom, omöjligt att försöka föreställa sig en overklig verklighet.

En logga med starkt stöd

Jag minns stoltheten jag kände när jag första gången såg SAKs logga på en skolbyggnad. Den logga som efter koranbränningarna blev så förhatlig, för att det första ordet är Swedish. Men som representerar en genuint bra verksamhet med starkt stöd hos lokalbefolkningen.

Mina kvinnliga kolleger i Kabul berättade hur mycket det betydde för dem att vi var där. Det gjorde också kvinnorna som gick en yrkesutbildning på en skönhetssalong i Ghazni. För att de vill att vi ska komma ihåg dem, fortsätta bry oss och berätta om dem.

Det uppdraget fortsätter, för oss alla.