Nej, Afghanistan är inte ett svart hål

Efter att Sida döpt Development talks den 11 juni med titeln ”13 years in Afghanistan – so what? och Omvärlden skrev en artikel med titeln Det svenska biståndet till Afghanistan har haft liten effekt menar jag att det är viktigt att korrigera den bilden. Mitt svar kan du läsa nedan, eller hos Omvärlden

Afghanistan. Ett stort svart hål där bistånd pumpats in men ”ingenting har hänt”. Känner ni igen bilden? Den matas ut vid jämna mellanrum. Visst är situationen problematisk, men vi ser också en annan verklighet i ett land som 2001 var i ruiner.

Efter Sovjets ockupation, inbördeskrig och talibanernas regim fanns varken infrastruktur, skolsystem, utbyggd hälsosystem, media eller civilsamhälle. Det var ett av världens fattigaste länder. Vi liknar 2001 vid år noll. Det har gått 14 år, vilket är en ytterst kort tid.

Sedan dess har Afghanistans ”Human Development Index” ökat med närmare 40 procent. Det är ett av de lägst utvecklade länderna som haft den allra största årliga ökningen på FN:s utvecklingsindex HDI under samma period. Högre än till exempel Bangladesh och Nepal. Årliga rapporter från Afghanistans statistiska centralbyrå med stöd av EU visar att är det just inom områdena hälsovård, utbildning, sanitet och renare vatten som stora framsteg har skett.

Vi ser även andra mer strukturella förändringar. En lag mot våld mot kvinnor är antagen av presidenten. Implementeringen är mycket undermålig, men processen är igång och ansatsen är viktig. Likaså är det viktigt med kvinnors representation i parlamentet, i regeringen och i de samtal som just nu förs inför framtida fredsförhandlingar med talibanerna. Detta var en absolut omöjlighet för 14 år sedan. Idag finns det kvinnliga förebilder som är sprungna ur en kvinnorörelse och ett växande civilsamhälle.

Har då fattigdomen minskat eller inte på grund av, eller trots alla biståndsinsatser som gjorts?
Det finns ingen officiell ekonomisk statistik från 2001, därför går det inte att verifiera allt som hänt sedan dess. Men det är bekymmersamt nog att andelen personer under fattigdomsnivån, enligt den statistik som nu finns, inte minskat de senaste åren sju – åtta åren och att klyftorna mellan rika och fattiga ökat.

Ungefär 1 000 miljarder dollar har östs in till den militära interventionen i Afghanistan. I jämförelse har biståndet uppgått till 50-55 miljarder dollar totalt. Detta har givetvis varit en av flera problematiska komponenter i den ekonomiska utvecklingen. De enorma summorna har främst gått till insatser som gynnat den militära insatsen och de har spätt på korruptionen. Det är en utveckling som missgynnar de mest utsatta grupperna i landet.

Hur ska då en hållbar utveckling i Afghanistan se ut i framtiden? Hur kan och bör biståndet och andra internationella insatser för en fredlig och jämställd utveckling förbättras? Vi välkomnar konsultfirman Indevelops rapport ”Review of Sida’s support to Afghanistan – Lessons and Conclusions from 7 Evaluations”. I en framåtsyftande diskussion är det mycket viktigt att självkritiskt granska biståndet som givits, de misstag som gjorts och de felaktiga analyser som dragits. Vi håller med om många av slutsatserna Indevelop gör i sin rapport. De är relevanta och intressanta för den kontext de utvärderat.

Men vi befarar att en konstruktiv diskussion snarast undergrävs om bilden av Afghanistan sprids som ett svart hål av hopplöshet. Omvärlden inledde en artikel den 11 juni med: ”De senaste 13 åren har Sverige gett 6,9 miljarder kronor i bistånd till Afghanistan. Trots detta har effekterna på fattigdomen och jämställdheten varit begränsad. Det är några av slutsatserna i en ny utvärdering.” Även Sida valde att döpa ett seminarium där samma utvärdering presenterades och diskuteras med titeln: ”13 years in Afghanistan – so what?”.

Det är problematiskt när en sådan bild sprids av viktiga aktörer som Omvärlden och Sida. Dels håller vi inte med. Vi kan heller inte se att det gynnar alla de människor i Afghanistan som på en mängd olika sätt kämpar för människors rättigheter och en hållbar utveckling i landet.