Musiken – en oumbärlig del av folkminnet
Musik som uttrycksform återspeglar centrala delar av de värderingar och normer som råder i ett samhälle. Finns det något som heter folksjäl så brukar den kunna skönjas i musiken. När det gäller Afghanistan är det landets många etniska grupper som var och en för sig och tillsammans skapat en färgstark afghansk musiktradition.
Under kung Amanullah Khans tid i början av 1900-talet påbörjades ett omfattande arbete med en rad sociala och ekonomiska reformer. Det var i det sammanhanget som den afghanska armén etablerade landets allra första musikskola. I samarbete med musiker från Österrike bildades 1972, inom ramen för Afghanistans ministerium för högre studier, den första civila musikskolan baserat på ett klassiskt europeiskt undervisningssystem. Under kriget i början av 1990-talet blev sorgligt nog skolan plundrad och totalförstörd.
Under nästan tio års tid fanns ingen verksam musikinstitution i hela landet. Först 2003 kunde Afghanistans utbildningsdepartement återuppbygga skolan och senare, med hjälp av Dr. Ahmad Nasser Sarmast, fick den också upphöjd status till ett institut. I dag har Afghanistans nationella musikinstituts orkestrar genomfört flertalet konserter på välkända storscener i olika länder. 2018 fick institutet också ett stort internationellt erkännande genom att tilldelas Polarpriset.
Radio Afghanistan öppnade upp för en vidare publik
Vid ett par tillfällen kring 1800-talets mitt samt i slutet av 1900-talet bjöds musikprofessorer från norra Indien till Kabul, på inbjudan av den sittande kungen. De kom att bo i närheten av det före detta kungapalatset Bala Hissar i Kabul. Här bodde redan familjer som på flera sätt var involverade i afghansk folkmusik. Musiken som komponerades och spelades här var endast förunnad det afghanska hovet.
Det var först 1926 när Radio Afghanistan började sina sändningar som dessa så kallade kharabat-artister fick en vidare publik. Förutom att musiken fick fler lyssnare skapades, genom radion, även nya band mellan olika artister. Senare bildades två större orkestrar inom ramen för Radio Afghanistan.
Nya musikaliska nyanser såg dagens ljus och en kultur att överklassen började lyssna mer på musik gjorde att många flickor och pojkar från välbärgade familjer också började ta musiklektioner hos kharabatmusikerna. Många av dessa ungdomar blev snart några av landets mest framgångsrika artister, såsom Jalil Zaland, Khyal Mohammad, Farida Mahvash, Ahmad Zahir och Zahir Howaida bara för att nämna några.
Flera av dessa ”nya” stjärnor kom att dominera afghansk musik i decennier – från 1950-talet och framåt. De här artisternas betydelse för den moderna musiken kan inte överskattas och de var också pionjärer för det moderna scenspråket samt kulturen att hålla konserter och bilda musikgrupper.
Ett fenomen som verkligen kan uttrycka en nations identitet är sannolikt något som skulle kunna kallas för folkminne. Här är musiken, eller folkmusiken, en oumbärlig del. Bland Afghanistans olika etniska folkgrupper har det genom århundradena nedärvts olika typer av musikformer – stilar, rytmstrukturer, melodier och harmonier och så klart olika instrument.
Poesin spelar en viktig roll
I modern afghansk musik är de flesta melodier baserade på underliggande dikter. Klassisk diktningsform med rim dominerar, men även samtida diktningsgenrer har blivit allt vanligare. I lokala folkmusikstilar används ofta dubaiti, rubaai (versform med fyra linjer där slutet på första, andra och fjärde linjerna rimmar) och landai. Antagligen är kvinnor i majoritet bland kompositörer av lokala melodier.
Traditionellt överförs lokal musik muntligt från generation till generation. Flera musikexperter anser att det är den främsta anledningen till att lokala musikuttryck de senaste decennierna fått en allt svagare ställning. Kunskapen nedärvs inte i samma utsträckning som tidigare. Dock har nya standardiserade metoder att lära ut musik, både inom landet och utomlands, bidragit till att vända den här utvecklingen. Värt att nämna i det här sammanhanget är till exempel robabmetodiken kodifierad av Khalid Arman.
Men den grundläggande utmaningen för afghansk musik är ovissheten om musikens plats i samhället. Den mest framträdande utmaningen, sedan århundraden tillbaka, har varit religiösa skriftlärdas negativa syn på olika former av kulturyttringar och då särskilt musik. Det har lett till att sångare och musiker – och musik som konstform – har låg status i Afghanistan.
Än i dag har musiken och konsten ingen definierad plats och betydelse i samhället. Ordet ”konst” finns inte ens nämnt i det viktiga dokumentet om Afghanistans nationella utvecklingsstrategi. Det återstår alltså fortfarande mycket arbete innan den afghanska folkmusiken uppnår den status den förtjänar.
QASEEM RAMISHGAR
Qaseem Ramishgar är en afghansk musiker och kompositör som 1979–1984 studerade vid Afghanistans nationella musikinstitut. Han har också suttit i juryn för musik- och underhållningsprogrammet Afghan Star – en talangtävling som påminner om det västerländska programformatet ”Idol”. Qaseem bor nu i Sverige.
Detta är en av Eva Kellström Froste förkortad version av texten ”Prisad folkmusik strävar efter nationellt erkännande”.