Mazar-e Sharif och Hajira

Det här är Hajira. Hon är 17 år och går i nionde klass. Just nu sitter hon i rullstol, på grund av en trafikolycka för ungefär en månad sen. Men förhoppningsvis kan hon gå snart igen. Jag träffade hennes två yngre tvillingsystrar för en stund sen, båda är döva. De lärde mig att teckna tack, hej ochhej då och bra. Hajira har även en bror med hörselnedsättning, själv är hon också döv.

Jag frågar henne om det är någonting som är svårt i skolan, men hon skakar på huvudet och berättar att hon får bra hjälp från alla. Rektor, lärare och flera kompisar kan teckna, och hjälper henne under lektionerna. Hon får alltid fem minuter extra efter lektionen tillsammans med läraren så att hon kan ställa frågor som inte hunnit ställas.

Fram tills att Hajira var nio gick hon till ett center för döva, för att förbereda henne för skolgången. Men eftersom flera av familjens barn är döva så har det inte varit något problem för dem att kommunicera. Nu är det tråkigt att gå till centret, hon kan ju redan allt. Volleyboll är roligare, det blir det mer av när rullstolen ryker. Vi möts i biblioteket bland böcker om Jacques Cousteau och tapetsering. I Afghanistan går man upp till klass 14, sen är det universitetet som gäller. Hajira vill bli läkare, och hon har sin pappas fulla stöd. Medan lillasyster ligger och sover på bordet så berättar jag att jag gärna vill skriva om henne på min blogg. Hon vill gärna vara med, och jag lovar att skicka länken fast att det är på svenska. Det blev inget långt möte, men det var ett fint möte som jag vill dela med mig av.

– Siri Sutcliffe Larsson