Kvinnors deltagande i fredsprocessen måste vara mer än symboliskt

Vad kommer hända med kvinnors rättigheter och flickors skolgång? Allt sedan det stod klart att de intra-afghanska samtalen mellan taliban och den afghanska regeringen faktiskt skulle inledas är det många som ställt de frågorna. Allt från afghanska aktivister och civilsamhällesorganisationer till EU och ett upprop med över 100 världsledare (däribland Margot Wallström och Hillary Clinton).

Det är inte konstigt att frågan om kvinnors och flickors ställning i Afghanistan ställs. Farhågorna är riktiga. Efter talibanstyrets fall har fler flickor fått tillgång till utbildning, kvinnor har centrala poster i regeringen och den afghanska konstitutionen erkänner lika rättigheter mellan män och kvinnor. Självklart återstår mycket och det kan ibland kännas som att det går frustrerande sakta. Men riktningen har varit tydlig. Det har gått framåt för kvinnors rättigheter i Afghanistan. 

Det här året har av Världshälsoorganisationen WHO utsetts till barnmorskans och sjuksköterskans år. Det får mig att tänka på den minskade mödradödligheten i Afghanistan. Den har halverats sedan millennieskiftet och förtjänsten ska helt och hållet hållet tillskrivas de afghanska kvinnor som trotsat normer och utbildat sig till antingen barnmorska eller sjuksköterska, exempelvis vid någon av våra skolor. Barnmorskorna arbetar ofta ensamma långt ute i avlägsna byar och behöver då och då mäkla sig fram mellan parterna i den väpnade konflikten. Allt för att finnas tillhands och göra en förlossning så trygg och säker som möjligt för både mamman och barnet.  

Det är därför också extra roligt att vi i år är med och arrangerar Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet den 22-27 oktober. Vi vet att det går att förändra och nå framsteg, även i ett av världens fattigaste och farligaste länder. 

I år är det även 20 år sedan FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet antogs enhälligt, 31 oktober 2000. Dess betydelse speglas i världsopinionens förväntningar på den fred och de fredssamtal som ska leda dit i Afghanistan. Kvinnors deltagande i fredsprocessen måste vara mer än symboliskt. En fred som inte tar kvinnors röster och erfarenheter i beaktande är en halv fred, inte en hel. Samma gäller för minoriteter. En fred som ritas upp enligt krigsherrars och mäktiga beslutsfattares prioriteringar är en orättvis och ojämlik fred. Det var väldigt inspirerande att höra att en av representanterna i fredsförhandlingarna i Doha, Fawzia Koofi, nyligen nämndes som en av kandidaterna till Nobels fredspris.

Landets barnmorskor, kvinnliga lärare, beslutsfattare – alla är exempel på kvinnor som på olika sätt utmanar och bidrar till en fortsatt förändring inifrån. Det är en framåtrörelse som måste få fortsätta oavsett utgång i fredssamtalen.

Anna Ek
Sverigechef SAK