Kortsiktigt stöd håller folket kvar i fattigdom

Biståndsbehovet är nästan ofattbart stort. FN:s utvecklingsorgan UNDP uppskattar att 28,3 av 41 miljoner afghaner (befolkningsmängd enligt World Food Programmes beräkningar) är i behov av någon form av humanitärt bistånd. 15,8 miljoner av dessa är i skriande behov av mat. De faller inom kategorin ”highly food insecure”.

– Den siffran är faktiskt något lägre än tidigare, vilket beror på de humanitära insatser som gjorts i kombination med att ekonomin har stabiliserats. Inflationen har gått ner och den ekonomiska tillväxten är inte längre negativ. Nuläget pekar mot nolltillväxt, säger Stephen Rodriques, UNDP:s representant på plats i Afghanistan.

Sedan augusti 2021, då talibanerna tog makten i landet, har UNDP drivit ett biståndsprogram med förkortningen Abadei (Area Based Approach for Development Emergency Initiatives). Målet är att förse invånarna med grundläggande service och täcka humanitära behov som ska göra det möjligt för kvinnor och män att tjäna sitt uppehälle med värdighet och utan att tvingas flytta. Under 2022 och 2023 var SAK en viktig partner till UNDP inom Abadeiprogrammet.

Genom Abadei har UNDP arbetat i nära samarbete med andra FN-organ för att stärka byar och närsamhällets motståndskraft. Fler projekt och program har sedan hakats på Abadei och tiotusentals afghaner har bland annat fått tillfälliga anställningar för att bygga, renovera och förbättra lokal infrastruktur.

– Våra huvudgivare är Japan och EU men behoven överstiger de resurser vi har. Men jag vill understryka att hjälpbehovet i Afghanistan inte är resultatet av en enstaka händelse eller av utvecklingen under de senaste två och ett halvt åren, säger Stephen Rodrigues och pekar på en rad olika skeenden som lett fram till dagens situation.

Raserad ekonomi

Det handlar om 40 år av konflikt som fullständigt raserat ekonomin, långvarig torka och översvämningar som förvärrats på grund av klimatförändringar, den ekonomiska tillbakagången och uteblivet långsiktigt utvecklingsbistånd efter talibanernas maktövertagande, samt inflödet av afghanska flyktingar som tvingats återvända från Pakistan, och som lagt mer press på en redan skör situation.

Abadei är UNDP:s viktigaste program. Inom ramen för programmet har man byggt skolor, sjukvårdskliniker och bevattningssystem, samt arbetat med den viktiga frågan om vattenförsörjning.

– Men folk kan inte äta infrastruktur och därför driver vi insatser med korttidsanställningar för afghaner som arbetar i våra projekt. Vi stöttar även kvinnliga entreprenörer och mikroföretag som ägs av kvinnor. Det handlar om att stärka invånarnas försörjning och skapa en lokal ekonomi, säger Stephen Rodrigues.

Afghanistan är ett av de länder som bedöms påverkas allra mest av de globala klimatförändringarna. Det är inte längre inbördeskrig som tvingar människor att flytta från sina hembyar utan långvariga torrperioder, alternativt förödande översvämningar.

– I ett land där 80 procent av befolkningen är beroende av jordbruk är det helt avgörande hur vi tar oss an den här typen av problem. De senaste två och halvt åren har vi renoverat och byggt översvämningsskydd, bevattningskanaler och dammar. Vattenförsörjning är en av de absolut viktigaste frågorna och på platser där vi återplanterat skog, i kombination med andra vattenbevarande åtgärder, har vi sett en höjning av grundvattennivåerna för första gången på kanske hundra år, säger Stephen Rodrigues.

Minska beroende av humanitär hjälp

Klimatförändringarna nämns sällan när afghaner pratar om behov av hjälp. Mat, arbete och hälsa är den prioriteringsordning som de flesta afghaner rankar sina behov i. Stephen Rodrigues påpekar vikten av att bygga ett mer robust samhälle för att klara framtida utmaningar, men utmaningarna är många.

– Vi måste hitta en väg ut ur människors beroende av humanitär hjälp men det finns ingen samsyn inom det internationella samfundet hur det ska gå till. Som det är nu hamnar människor tillbaka på ruta ett så fort en ny kris inträffar, säger Stephen Rodrigues.

Som Afghanistan-nytt tidigare rapporterat publicerade Afghanistan Analysts Network i fjol en rapport om biståndsarbetet i Afghanistan och de svårigheter som präglar arbetet. Bland annat lyfte rapporten fram de facto-styrets kluvenhet till internationellt stöd. Samtidigt som Afghanistan är helt beroende av hjälp utifrån, hyser talibanerna en stark misstänksamhet mot de internationella biståndsaktörernas motiv.

Norska NRC Flyktinghjälpen är en av de organisationer som fortsatt finns kvar i landet, men under flera månader 2023 låg arbetet på is då organisationen förhandlade med det lokala styret för att få bedriva verksamhet utan att tumma på NRC:s och givarnas principer.

– En stor utmaning för vårt arbete har varit den allt snårigare byråkratin. Väldigt mycket tid går åt till att förhandla med talibanstyret, på olika nivåer. Ibland nekar de oss tillstånd för vissa projekt, ibland säger vi nej eftersom vi inte godtar de krav de ställer, exempelvis förbudet för kvinnor att arbeta för internationella organisationer. Utan kvinnliga medarbetare kan vi inte leva upp till våra principer att bistå de mest utsatta på ett säkert sätt, säger Becky Roby, rådgivare på NRC Flyktinghjälpen med fokus på Afghanistan.

Pausade verksamhet

Mellan december 2022 – då talibanledningen förbjöd kvinnor att arbeta för internationella organisationer – och fram till juni 2023 pausade NRC därför sitt arbete för att i stället förhandla sig fram till en lösning. Ett sätt att jämka var att låta män och kvinnor arbeta olika dagar – och därmed skildes även män och kvinnor ur målgrupperna åt. I dag har NRC verksamhet i Kabul samt i nio av landets 34 provinser, och trots den långa pausen nådde organisationen en halv miljon människor i fjol.

Men NRC har fått tydliga signaler från givarsamfundet att finansieringen av bistånd till Afghanistan kommer att minska. Becky Roby är bekymrad eftersom bristen på utvecklingsbistånd gör att människor inte tar steget ut ur fattigdom, utan fortsätter att vara beroende av humanitär hjälp.

– Vi ber inte givarna att rucka på sina principer, utan att ge oss möjlighet till mer långsiktig hjälp som skulle kunna stärka befolkningen utan att vi för den skull ger legitimitet till talibanerna. Vi jobbar inte i ett politiskt vakuum utan vi måste jobba med myndigheterna för att kunna nå ut med hjälpen. Det är verkligheten.

En av de stora frågorna som ofta diskuteras vad gäller bistånd till Afghanistan och hur organisationer försöker kringgå de facto-styret, är risken för att bygga ett parallellt samhällsystem när hjälpen inte kanaliseras via myndigheterna.

– Det är inte bra för någon part. Ett mer långsiktigt bistånd skulle innebära ökat samarbete med de facto-myndigheterna. Men samtidigt som vi måste ha en dialog med ledarna, måste vi vara tydliga med att det inte är samma sak som att vi erkänner regeringen. Det är en svår fråga för många givare, men vi kan inte låtsas som att talibanerna inte finns. En mer långsiktig hjälp skulle vara ett sätt för internationella samfundet att hjälpa en extremt utsatt befolkning, säger Becky Roby.

Parallellt sjukvårdssystem

Hälso- och sjukvårdssektorn kommer ofta upp i diskussionen om parallella samhällssystem. Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare på Läkare utan gränser (MSF), tycker att det funnits en överdriven optimism om sjukvårdssystemets förmåga att stå på egna ben.

– Sedan 2001 har vårdsektorn varit helt beroende av internationellt stöd, men sedan augusti 2021 har utvecklingsbiståndet försvunnit från agendan. Att tro att internationella organisationer ska lösa sjukvårdsfrågan går inte. Vår beläggningsgrad har ökat med 200 procent sedan augusti 2021. Det är inte hållbart, säger Pieter-Jan van Eggermont.

MSF har i stort lyckats behålla sin närvaro i landet och till och med utökat vissa insatser. Undernäringssymtom hos barn och ungdomar har ökat, annars ligger fokus på mödrahälsa och förlossningar.

Under 2023 bistod organisationen 200 000 patienter och hade fortsatt 3 500 anställda, varav merparten var afghaner.

– Läkare Utan Gränser är som medicinsk organisation undantagen förbudet för kvinnor att arbeta för internationella organisationer, men man löser inte problemet genom undantag. Det måste till förhandlingar och att förhandla är inte nytt, men det är tuffare samtal nu. Myndigheterna har åsikter om hur och var vi arbetar så det går mycket mer tid till den här typen av diskussioner än tidigare. Det är också osäkert vad talibanernas olika direktiv kommer att ha för inverkan på lång sikt, säger Pieter-Jan van Eggermont.

När kvinnor får svårare att utbilda sig, kommer deras tillgång till vård att minska.

– För att undvika en social och ekonomisk kollaps, som alla fruktar, måste givarsamfundet och de stora internationella aktörerna, som Världsbanken och FN, hitta nya vägar. Jag tror också att vi måste titta bortom det västerländska givarsamfundet. Vi kan inte fortsätta som i dag utan att det får allvarliga konsekvenser för samhället, säger Pieter-Jan van Eggermont.

Läs mer ur temat:

Kvinnokliniker ökar tillgång till vård