Byggmaskiner utanför Kabul | Foto: Kajsa Johansson

Kampen mot korruption

Korruptionen är ett av de allra största problemen i Afghanistan. Det vet vi. Men det kan ändå vara svårt att förstå hur den griper in i människors liv, i vardagen. Och vad det kostar privatpersoner, organisationer och landet.

En kvinna i Kabul jag träffat försöker sedan flera år få jobba som lärare. Hon skulle verkligen vilja använda sin utbildning och sina kunskaper och bidra till att fler flickor får utbildning. Vi vet att hon behövs – det är brist på utbildade kvinnliga lärare. Men för att få jobb behöver hon först ett intyg från Utbildningsministeriet. Och det där intyget kostar flera tusen kronor. Utan kvitto. Det kan hon inte betala, så i stället är hon hemma.

En av cheferna på kontoret i Kabul berättar att hans son avslutat sin utbildning på ett privat universitet med fina betyg. Men för att få ut sitt betyg krävdes en summa på flera hundra kronor. Officiellt för att bekosta firandet av examen - men utan festpengar inget betyg.

En annan man berättar att han behövde få ut ett vigselbevis. Han tillbringade många lediga dagar på ministeriet, medan person efter person gick förbi i kön. När han inte orkade vänta längre skickade han sin son, som för tillfället var arbetslös. Även han fick vänta. Så småningom fick de ut vigselbeviset, men det kostade mycket tid. Och frustration.

Tid, pengar, frustration. Maktlöshet. Särskilt som korruptionen genomsyrar även rättsapparaten, så vem ska en vända sig till?

Svenska Afghanistankommittén verkar mitt i denna miljö. Våra medarbetare är i jämförelse med många andra i Afghanistan resursstarka personer. De hanterar mediciner, skolböcker, anställer personal, köper material. De utsätts för press från många externa aktörer – affärsidkare (”om vi kommer överens om ett lite dyrare pris, så kan vi dela på mellanskillnaden”), personer inom administrationen (”om ni inte anställer min släkting så får ni problem”), släktingar och vänner (”varför ska inte du försöka få ut lite mer pengar när alla andra gör det, vi behöver ju pengar till dotterns läkare”).

Det är en kamp att förebygga och upptäcka korruption. SAK har många olika system och rutiner för detta. Att se till att inköp, utbetalningar, anställningar med mera inte hanteras av individer utan av grupper av personer utan alltför nära kopplingar är en viktig metod. De kan ha koll på varandra. Att ha rutiner och regler som ska följas och att genomföra kontroller av att så sker är också viktigt. Prisjämförelser mellan olika byggnadsprojekt, jämförelser mellan listor över anställda och listor över utbetalda löner, att väga, mäta och testa alla inköp – exemplen kan göras många.  SAK har en egen intern enhet för intern revision, externa revisorer granskar oss varje år, och vi anlitar utomstående för att kolla upp vår verksamhet löpande.

Allt detta tar tid, det sänker vår effektivitet, det skapar frustration. Men det är nödvändigt. Korruption är som en sjukdom och får den fäste är det mycket svårt att bekämpa.

Lika viktigt som alla dessa system och kontroller är att de som arbetar för SAK förstår att korruption är skadligt - för våra målgrupper, för det afghanska samhället och för SAK. Och i slutändan för oss själva. Tyvärr finns det inga vattentäta system, utan lojala och ärliga medarbetare är en nödvändighet för att kunna bekämpa korruptionen.

SAK upptäcker varje år ett flertal korruptionsfall. Personal får varningar, får återbetala pengar, får lämna sin anställning inom SAK. Det är bra. Det kanske låter konstigt, men jag tycker det vore värre om vi inte hittade några fall. Att hitta dessa fall – tack vare våra kontrollsystem eller interna och externa visselblåsare - och att agera, kraftfullt, avskräcker förhoppningsvis andra samtidigt som det visar att vi tar detta på största allvar. Om vi låtsades som att ingen korruption existerade skulle vi lura både oss själva och alla andra.