Andreas Stefansson: Att isolera Afghanistan är att svika dess befolkning
Den svenska regeringen måste upprätthålla sitt stöd till de aktörer som fortfarande kan göra skillnad för Afghanistans folk, skriver Andreas Stefansson i en text publicerad i tidskriften Artikel 14.
Texten publicerades först i tidskriften Artikel 14, nummer 3, oktober 2024.
Sedan talibanerna återtog makten i Afghanistan har läget för flickor och kvinnor försämrats dramatiskt. Flickor får inte gå i skolan över årskurs sex. Landet befinner sig i en djup humanitär kris och minoriteter vittnar om diskriminering och oro över sin säkerhet. Talibanregimen har nyligen publicerat en omfattande ”morallag” som ytterligare stramar åt kontrollen över medborgarnas liv, framför allt flickornas och kvinnornas. Vi vet ännu inte hur lagen kommer att implementeras, men det är tydligt att regimen stärker greppet om sin redan hårt hållna befolkning. Enligt lagen får kvinnors röster inte höras vare sig i sång eller vid offentlig högläsning.
Men Afghanistans kvinnor vägrar att låta sig tystas. Under de 20 år som gick mellan de två talibanregimerna gjorde kvinnor stora framsteg. De studerade vid universitet, arbetade som journalister, domare, läkare, barnmorskor och i många andra professioner. Snabbast gick utvecklingen i städerna, men även på landsbygden var riktningen tydlig. Kvinnor tog plats i byråd, en dryg fjärdedel av landets parlament bestod av kvinnor, och det fanns kvinnliga ministrar och guvernörer. De här framstegen har fortfarande betydelse. Ingen regim kan ta ifrån kvinnor deras utbildning, drömmar och krav på rättigheter.
Att protestera öppet på gatorna är för riskfyllt, men genom formella och informella nätverk fortsätter kvinnor att kämpa för rätten att själva utforma sina liv. Genom att undervisa tonårsflickor i hemmen eller online håller de drömmen om utbildning levande. Kvinnliga journalister rapporterar under pseudonym om situationen i landet. De kämpar inte bara för sin egen frihet, utan också för framtida generationer. Och de behöver omvärldens fulla stöd och långsiktiga engagemang.
Internationellt stöd kan främja afghanska folkets egenmakt
Sverige har under många år bidragit till att stärka det afghanska folkets egenmakt, inte minst genom Svenska Afghanistankommitténs (SAK:s) arbete med sjukvård, utbildning, landsbygdsutveckling och stöd till personer med funktionsnedsättning. Till följd av talibanregimens reaktion på koranbränningarna som ägde rum i Sverige under 2023 har SAK:s verksamhet stoppats, och vi tvingas nu finna nya vägar att arbeta.
Men andra organisationer fortsätter sitt viktiga arbete på plats. Det internationella biståndet går inte till den afghanska staten, utan genom FN-organ och andra aktörer som når ut direkt till det afghanska folket. Internationella och lokala organisationer erbjuder mödravård och bygger skolor, stöttar kvinnliga småföretagare och civilsamhällesorganisationer, och gör jordbruket mer motståndskraftigt mot extremväder. De lyckas kringgå förbud mot kvinnliga anställda, till exempel genom att kvinnor och män arbetar olika dagar. SAK uppmanar den svenska regeringen att upprätthålla sitt stöd till de aktörer som fortfarande kan göra skillnad för Afghanistans folk, även under de svåra omständigheter som råder.
Förutom ett omfattande bistånd för att hjälpa människor att lyfta sig ur fattigdom behövs ett starkt politiskt engagemang. Det internationella samfundet måste utforma en principfast strategi för att interagera med talibanregimen. Talibanerna sitter stadigt vid makten och att helt undvika kontakt med dem skulle enbart förvärra befolkningens lidande. Omvärlden har ett ansvar att på alla tänkbara sätt föra fram kvinnors, flickors och minoriteters rättigheter i alla möjliga fora. Om dialogen klipps helt avsäger man sig den möjligheten, och talibanregimen kan avskärma sig än mer från omvärlden.
Konkreta åtgärder krävs för att förhindra en humanitär kris
Dessutom behövs konkreta insatser för att få landets bankväsende och ekonomi på fötter, och för att motverka de förödande effekterna av klimatförändringarna. Afghanistan är ett av de tio länder i världen som är mest sårbart för klimatförändringar, med återkommande torkor och översvämningar som förstör de skördar som en stor del av befolkningen är beroende av för sin försörjning och livsmedelstrygghet. Sedan talibanerna tog makten har Afghanistan ställts utanför det globala klimatsamarbetet och saknar tillgång till den ”gröna fonden” för klimatanpassning som utvecklingsländer kan ansöka om finansiering från. Som det ser ut kommer landet återigen stå utan representation vid förhandlingsbordet vid FN:s kommande klimatkonferens, COP29.
Om vi vänder Afghanistan ryggen kommer vi inte bara att fördjupa den humanitära krisen, utan riskerar också att försvaga de röster som fortfarande kämpar för förändring. Det är avgörande att omvärlden ser till att dessa röster, både inom landet och i exil, får stöd och erbjuds plattformar där de blir hörda. Vi får inte svika Afghanistans kvinnor och dess folk. Nu, mer än någonsin, måste världen stå enad och stödja deras kamp för en bättre framtid.
Tidskriften Artikel 14 ges ut av FARR, Flyktinggruppernas Riksråd, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik.