Hur påverkar konflikten dig?

TEMA SKOLOR I SKOTTLINJEN | Elever och lärare från skolor som SAK stödjer berättar hur de påverkas av konflikterna och stridigheterna i sina byar.

Januari 10, 2020, av Eva Kellström Froste

Shukria Amiri, 16 år, går i 11:e klass i distriktet Sholgara i Balkh.
– Jag känner mig inte säker. Jag känner mig faktiskt mer osäker nu än förut. Den senaste tiden känner jag alltid att det finns ett hot mot min skola. Talibanerna har en större närvaro i Sholgara nu och det gick ett rykte om att de skulle förgifta dricksvattnet i skolans brunn. Sedan dess har jag inte känt mig trygg. Jag kan se hur våldet påverkar skolan. Färre elever kommer dit, främst för att familjer är rädda att deras barn ska skadas. Jag tror att våldet har orsakat 20–30 procent ökad frånvaro. Förut brukade min familj uppmuntra mig att studera, men nu har de börjat säga saker som ”vi vill inte förlora dig i en attack på väg till skolan”

Liaquatullah, 10 år, går i 2:a klass i distriktet Behsud.

Förra året flyttade Liaqats familj från Haska Mena i Nangarhar som var center för Daesh/ IS i Afghanistan. Det var krig i Shinwari och ingen kunde gå till skolan. Daesh (IS) hade stängt alla skolor.

– Det är därför jag går i tvåan nu. Alla andra pojkar ligger före mig. Jag tror inte att jag har sett direkta strider med mina egna ögon, eller jag komer inte ihåg, men i vår by hade alla pojkar videor på krig och dödade i sina mobiler, så jag har sett det där. Jag har hört många historier om bomber och byar som har förstörts. I den här byn är det bättre, här känner jag mig inte rädd men jag saknar mina äldre bröder. En är i Turkiet och en är i Pakistan och en jobbar som snickare i Kabul.

Nasima Rasa, 25 år, har en examen i matematik och har utbildat sig till lärare i Sholgara, Balkh. Där undervisar hon flickor i en högstadieskola.

– Jag känner av och ser konfliktens konsekvenser hela tiden. När elever inte dyker upp i skolan och när allt färre registrerar sig i skolan. Det är konfliktens negativa konsekvenser. Jag minns tiden precis innan valet, varje dag saknades en fjärdedel av våra elever. Varför? På grund av rädslan för våld. Folk är så rädda för våld att de inte längre bryr sig om viktiga värden – som rätten till utbildning. Därför stängs skolor. Folk har med rätta förlorat hoppet om framtiden, för om till och med skolor kan attackeras finns det ingen anledning att vara hoppfull om framtiden

Hameda Armani, 13 år, går i 4:e klass i distriktet Behsud, Nangarhar.
– Jag går fortfarande i fyran, men alla andra tjejer i min ålder går i högre klasser. Jag fick börja skolan när jag var nio år. Vi var flyktingar i Pakistan och eftersom vi inte hade pakistanska ID-kort kunde vi först inte börja i skolan. Nu har jag och min familj flyttat hit till Jalamo i Behsud, så nu går jag i skolan här. Jag är rädd att bli skadad i en attack någonstans. När jag lämnar huset på väg till skolan läser jag ’Ayat-ul-Kursi’ (en bön) tre gånger för att skyddas från fara. Min familj och mina grannar säger ofta att en bomb kan explodera och att jag kan skadas eller dö. För ett år sen hörde jag aldrig sådana saker. Situationen har blivit värre. Min bror frågar mig ibland vad vi har studerat i skolan, för att kolla att jag har lärt mig något. Det finns ingen anledning för familjen att ta risken att skicka mig till skolan om jag ändå inte lär mig något.

Musakhel Halimi, 33 år, är lärare i distriktet Behsud i Nangarhar.
– Våldets konsekvens för våra barn, vår utbildning och utbildningssystemet är den psykiska stress och osäkerhet som det orsakar elever och lärare. Varje attack, varje incident, varje dödsfall gör människor rädda – och rädsla är inte
bra för utbildning. I vår by har vi inte så mycket konflikt, men varje gång något har hänt kan jag se osäkerhetens effekter i mina elevers ansikten. De ställer frågor som barn inte borde fråga – om terroristgrupper och om korruption i politiken.