Hopp och oro
Familjen bodde långt utanför Mazar-e Sharif. Men en dag såg de ett teve-program om Svenska Afghanistankommitténs center för barn med funktionsnedsättningar, och insåg att de skulle behöva flytta in till staden för att ge familjens två döva barn chansen till värdigt liv.
Nu går Tamana, 13 år, och Mujaba, 11 år, i skolan. Och de älskar det.
– Jag är gladare nu än förr, och känner mig som en del av samhället. Jag kan läsa, skriva – även engelska bokstäver – och jag kan läsa poesi, säger Tamana på teckenspråk som tolkas till dari och sedan vidare till engelska. Tamana är aktiv och ständigt leende, Mujaba är mer eftertänksam. Dari, engelska och matematik är hans favoritämnen. De har båda fått upp ögonen för idrott, och skulle väldigt gärna bli professionella idrottsutövare på något sätt.
Nu har de gått tre år i SAKs förberedelseklass och det är snart dags att ta steget över till en helt vanlig skola. Det är något som båda ser fram emot. Mamma Friba, som själv är lärare, är däremot orolig för hur det ska gå.
– De vet inte vad som väntar dem. Många lärare och till och med rektorer har fördomar om personer med funktionsnedsättningar. De talar diskriminerande om människor som avviker, säger Friba.
SAKs personal är inte lika pessimistisk. De vet att på den skola där Friba arbetar finns inga barn med funktionsnedsättningar och lärarna har inte fått någon utbildning om funktionshinder. Men det har 3 000 andra lärare fått i de tre provinser där SAK-kontoret i Mazar-e Sharif ansvarar för verksamheten.
Lärarutbildningen ingår i programmet för inkluderande undervisning. Här ingår produktion av läromedel, till exempel böcker med punktskrift. Man ger också direkt stöd ute på skolorna till elever, lärare och rektorer. Genom åren har programmet i de tre provinserna integrerat omkring 1 200 elever med funktionsnedsättning i den allmänna skolan.
En del finns inte kvar i skolan, vilken kan bero på att det inte har fungerat eller för att de kanske blivit internflyktingar, eller lämnat landet. Men över 900 elever med funktionsnedsättning finns i det allmänna skolsystemet.
Ont om resurser
Den oro som Friba känner inför att låta barnen ta klivet över till en vanlig skola är kanske inte helt obefogad. SAK har 14 resurspersoner anställda med uppdraget att ge stöd ute på skolorna. Bara 14 personer på cirka 900 elever med särskilda behov. De som leder projektet önskar att det fanns resurser att anställa många fler. Tamana och Mujaba känner ingen oro för det som ska komma sedan. De har fått en chans som alla barn med funktionsnedsättning i hela världen borde få, men långt ifrån alla får.
De har fått kunskaper och ett språk som gör att de kan kommunicera med omvärlden, och förstå den bättre. Genom SAKs insatser finns också en lokal tv-kanal som sänder nyheter på teckenspråk en gång i veckan. Även kommunikationen inom familjen fungerar bättre. De sex andra syskonen har i varierande grad lärt sig teckenspråk. Mamma Friba berättar att till och med tvååringen i familjen utan att tänka sig för gör tecknet för vatten när hon är törstig.