Historiska paralleller visar nya styrets svagheter

För första gången efter de många decenniernas konflikt som afghanerna behövt utstå sedan kommunistkuppen 1978 råder det till stor del fred i Afghanistan. För bara andra gången under den perioden styrs landet av ett enda enhetligt styre. Det är ett historiskt ögonblick, men kommer det att vara?

Den islamiska republikens fall påminde mest om talibanernas fall 2001. I båda fallen var det snarare regeringens svaghet än styrkan hos de attackerande som drev på kollapsen. Det som hände när talibanerna besegrades 2001 har betydelse för hur säkert talibanernas andra emirat sitter vid makten.

2001 var känslan av lättnad och hopp enorm bland afghanerna. Det hoppet var inte specifikt kopplat till att talibanerna besegrats, utan till känslan av att det långvariga kriget äntligen kunde vara över. Afghanerna led länge innan det nya styrets och dess amerikanska uppbackares agerande utlöste revolt hos några.

Den nya regeringen hade inte valts av folket. Omkring fyra femtedelar av den första regeringen var före detta stridande eller civila medlemmar i politisk-militära fraktioner. De som fick maktpositioner tog sedan in nätverk och strukturer som utvecklats under krigsåren i den nya staten. Detta grepp om makten, som sedan upprätthölls med uppbackning av USA och med internationell finansiering, kunde ses i hela Afghanistan och färgade republikens karaktär de följande 20 åren.

Trots det som skulle visa sig vara systematiska problem, var chansen till varaktig fred stor 2001. Talibanerna hade obestridligen besegrats. Ändå jagade amerikanerna det fåtal som fanns kvar. Politiken att strida mot vad som i verkligheten var en fantasi om fortsatt väpnat motstånd skulle så småningom orsaka verklig revolt.

Korruption

Det andra större övergreppet som den nya regeringen begick mot sina medborgare mer generellt var
korruption. Nivån på mygel och mutor i president Karzais administration chockade allmänheten och undergrävde regeringens legitimitet. Talibanernas uppror var inte oundvikligt. Hybris låg bakom mycket av det som gick fel efter 2001, och en vägran att behandla de besegrade med värdighet och respekt.

Nu när talibanerna är tillbaka vid makten riskerar de att duka under i samma fälla som republiken, genom att alienera sig från den befolkning de nu styr över. Deras regering, med enbart män, nästan alla talibaner
och dominerad av pashtuner, är till och med ännu mer exkluderande och ännu mindre representativ än regeringen 2001-2002 var. Samtidigt kan vad som ser ut att vara systematiska mord på dem de anser vara fiender eller förrädare samt landstölder och tvångsförflyttningar orsaka uppror.

Att den risken förstärks är en av de stora skillnaderna mot hur det såg ut när talibanerna kom till makten på 1990-talet. Förutom i några delar i norra Afghanistan välkomnades ofta talibanerna av människor som var utmattade och desperata av det brutala inbördeskriget. Nu är det annorlunda. På några ställen har civilbefolkningen precis som på 90-talet sett talibanerna som en befriande styrka som satt stopp för våldet. Men på många andra ställen ses talibanerna som en ockupationsmakt. I städer som Kabul associeras de inte med att bringa fred och ordning utan med att ha dödat många människor i storskaliga attacker mot civila, med bomber och riktade mord.

Många döda på landsbygden

Även på den afghanska landsbygden har dödssiffran under talibanernas väpnade uppror varit hög. Freden 2021 var heller inte välkomnad på samma sätt som freden 2001. Då reste sig landet ur isolering och armod med hopp om en bättre framtid. 2021 ersattes lättnaden över att inte längre behöva frukta attacker snabbt med skräcken för vad den kollapsande ekonomin skulle innebära.

Jämfört med tidigare regeringar finns det flera saker som talar till talibanernas fördel. De kontrollerar hela territoriet. Det finns inga fristäder där militär eller politisk opposition kan inrätta en bas. Dessutom har många av landets mest kunniga personer lämnat Afghanistan, med hjälp av de internationella evakueringarna, vilket har tömt landet på många av de afghaner som skulle ha kunnat ansluta sig till eller
leda civilt eller militärt motstånd.

En annan fördel för talibanerna är deras relativa enighet, särskilt vid jämförelse med det uppbåd av fraktioner som utgjorde mujahedin. Men ändå: Talibanernas beslut att prioritera intern enighet, inklusive att belöna kärntrupper och de olika nätverken inom rörelsen med regeringsposter, betyder att det är en mycket exkluderande administration. Det medför sina egna risker: att mullor får uppdrag som erfarna professionella hade klarat bättre, att de flesta afghaner inte erkänner regeringen som sin representant alls, och att relationer med potentiella givare hotas.

Förändrat Afghanistan

Lärdomar från historien är talande, men det är också viktigt att understryka att Afghanistan självt har förändrats under de senaste 20 åren. Talibanerna har nog redan noterat att det är mycket knepigare att regera och få legitimitet hos folket än när de senast hade makten.

I synnerhet kvinnor har haft möjligheten att bli synliga medborgare, med betalda jobb och för somliga att bli politiker eller aktivister. Inte alla kvinnor har haft dessa möjligheter, men som vi såg när vi intervjuade kvinnor på landsbygden fanns det hos dem en stark önskan om större rörelsefrihet, utbildning för sina barn och en större roll både inom och utanför sina familjer. Det kan vara enkelt att införa restriktioner för kvinnors liv nu, men det kan också leda till att de välutbildade afghaner som emiratet behöver bestämmer sig för att lämna landet för sina döttrars skull.

Afghanistans befolkning är mer urban, mer utbildad och mer sammankopplad både med omvärlden och sinsemellan genom den nya tekniken. Missnöje med talibanernas regim kan övergå till samlat civilt motstånd. Trots republikens korruption och nepotism förändrade afghanernas möjligheter, eller åtminstone förhoppningar, deras förväntningar på vad en stat ska leverera och vad de själva kan sträva efter i livet.

Talibanerna var väldigt duktiga på att genomföra ett väpnat uppror. Nu står de inför den mycket svårare och mer komplicerade uppgiften att styra ett helt land.

KATE CLARK

Afghanistan Analysts Network

Översättning och bearbetning: Eva Kellström Froste

Texten är en förkortad version av artikeln ”Republic collapse and Taleban victory in the long view of history” publicerad på Afghanistan Analysts Networks hemsida.