Enayatullah Ghafari, administartiv chef på Afghanistankommittés regionalkontor i Mazar-e-Sharif. Foto: Salima Biglary.

Hallå där...

Svenska Afghanistankommitténs närvaro i Afghanistan fyller 35 år (hösten 2017), hur länge har du varit med?

– Sedan 1984. Jag var 17 år, gick i skolan och började jobba på Svenska Afghanistankommitténs kontor i Peshawar, i Pakistan. Då arbetade vi bara med hälsovård och på kontoret fanns tre anställda. Nu har vi fler än 5 000 anställda.

Under mina första arbetsdagar hjälpte jag säkerhetsvakterna att göra fotokopior, men i takt med att Svenska Afghanistankommittén började arbeta med utbildning och personer med funktionsnedsättningar utvidgades mina ansvarsområden för var dag.

När hörde du talas om Svenska Afghanistankommittén första gången?

– Jag kommer inte ihåg exakt när, men det var under mujaheddins första period i Afghanistan och min pappa bestämde att jag skulle ta mig till Pakistan som flykting.

En av hans vänner gav honom ett brev där det stod att om han någonsin kom till Peshawar skulle han fråga efter Svenska Afghanistankommittén. Det var nog första gången som jag hörde om organisationen.

Vilket är ditt bästa minne från de här 33 åren?

– Jag har nog ett minne från varje dag, eller varje minut och sekund, men jag ska berätta om ett av de bästa och mest oförglömliga, som hände 2002.

Jag jobbade på administrationen vid kontoret i Peshawar när det utlystes en tjänst som administrationschef. Jag ville väldigt gärna ha jobbet, men konkurrerade med flera andra, varav några chefer. Jag trodde inte att jag hade en chans, men lämnade in mitt cv.

En varm sommardag, bara en dag efter att jag varit på intervju, klev jag in på kontoret och där stod den dåvarande kontorschefen Zemarai Saqeb och gratulerade mig till det nya jobbet. Jag hade fått jobbet och var så glad. Det glömmer jag aldrig.

Text Salima Biglary, Regonal kommunikatör för Afghanistankommittén