Guantánamo speglar USA:s misslyckanden

USA:s president Joe Biden har deklarerat att amerikanska trupper ska ha lämnat Afghanistan före den 11 september i år, 20 år efter Al-Qaidas attack mot  USA. Det är också snart 20 år sedan president George Bush öppnade fånglägret i Guantánamo på Kuba. Fördelat per nationalitet var afghaner den största gruppen som hölls där. Två afghaner, båda från Nangarhar, är fortfarande kvar fängslade på obestämd tid: Harun Gul och Mohammed
Rahim.

I en rapport av Afghanistan Analysts Network granskas ödet för de afghanska Guantánamo-fångarna, i en tid då Biden funderar på vad han ska göra med lägret. Fokus är på de två som är kvar i lägret och de övriga sista sex, som till skillnad från de tidigare frisläppta fångarna inte skickades tillbaka till  Afghanistan utan till Gulfstater.

Så mycket av det som var fel med Guantánamo speglar misslyckandena med USA:s intervention. Den man som fick president Barack Obamas uppdrag 2009 att stänga Guantánamo, Daniel Fried, har sagt att lägrets arvsynd var att det sattes upp utanför alla erkända juridiska  ramverk, och det var också det som gjorde det så svårt att hantera lägret.

Lättnad att kriget var över

Det tog tid innan motståndet mot invasionen byggdes upp. Under de första åren efter 2001 var de överväldigande känslorna i landet lättnad över att det långa kriget äntligen var över och längtan efter att freden skulle bestå. Det här var en tid när USA genomförde aggressiva militära kampanjer och godtyckliga massarresteringar. USA:s styrkor sökte desperat efter information om Usama bin Ladin och ville också fånga in talibaner, trots att det inte fanns några kvarvarande stridande talibaner. Den amerikanska vanan att betala för underrättelser och att agera på tips uppmuntrade falska angivelser om personer som ”Al-Qaida” eller ”talibaner”. Lokala makthavare och individer angav personer av ekonomiska skäl, som hämnd eller för att nå politiska fördelar.

Av de tusentals, kanske tiotusentals afghaner som fängslades under de åren skickades 220 personer till Guantánamo, där de hamnade i ett juridiskt svart hål, helt utanför något erkänt juridiskt system. Vi kunde inte ens få reda på namnen på dem som fängslats förrän 2006. När vi fick tillgång till fångarnas akter var de flesta skrattretande. Det var tydligt att USA:s militära underrättelsetjänst hade dålig kunskap om Afghanistan eftersom akterna var fulla av allvarliga fel, missförstånd och konstiga påståenden.

Vem som helst med lite kunskap om Afghanistan, eller för den delen tillgång till internet, hade snabbt kunnat upptäcka att många uppgifter var nonsens. Exemplen på häpnadsväckande underrättelsefel bakom massarresteringarna är legio. Det räcker att titta på vilka som skickades till Guantánamo: där fanns många talibaner, några högre militärer och några som lurats att lämna över sig mot falska löften om amnesti, men där fanns också ett stort antal vanliga  människor: herdar och affärsinnehavare, lokalt betydelsefulla personer som inte var talibaner och i vissa fall uttalat emot talibaner, och till och med barn och mycket gamla personer.

Tveksamma bevis

Ingen av de sex afghaner som senare skickades till Gulfstaterna hade tillfångatagits på stridsfältet, och anklagelserna mot dem var, med mycket få undantag, baserade på tveksamma bevis: hörsägen, dubbel hörsägen, det vill säga vad en person säger att den hört en annan person säga om en  tillfångatagen, obekräftade underrättelsebedömningar och vittnesmål framtvingade under hårda förhållanden inklusive anklagelser om tortyr. Akterna visar att orsaken till att de sista åtta afghanerna hamnade i lägret snarare står att finna i vem som informerade eller lämnade över dem än i de grumliga anklagelserna.

Massarresteringarna under de första åren var del av ett uppträdande som eldade på oroligheter. Trots det ignorerade afghanerna tidiga uppmaningar till väpnat motstånd. Det tog ett långt tag för missnöjet att förvandlas till uppror. Men så småningom kunde man se hur regeringens och utländsk militärs aktioner drev fram lokala väpnade uppror. Talibanrörelsen började byggas upp igen med hjälp av missnöjda tidigare med lemmar och med stöd från Pakistan. De kunde dra nytta av missnöjet och de lokala fientligheterna mot regeringen för att dra igång militära operationer.

Varför freden inte höll

När nu USA förbereder sig för att lämna Afghanistan och avsluta sitt krig är det viktigt att komma ihåg varför freden 2001 inte höll. Man kan, så klart, se på andra faktorer som bidrog till konfliktens återkomst: USA:s beslut att stödja fraktionsledare att få makt, inklusive dem som anklagats för krigsbrott, kolossala inflöden av inkomster från utlandet som skyddade de nya makthavarna från folkets krav på ansvarstagande och som orsakade  korruption, motarbetandet av försöken att få till en övergångsrättvisa och en representativ regering, och Pakistans illasinnade stöd av det väpnade motståndet.

Men massfängslanden av afghaner och deras upplevelser i Guantánamo verkar vara symboliska för mycket som gick fel och för de fruktansvärda följderna av att sätta in styrkor utan att förstå. Mycket av det som hände sista åtta afghanerna i Guantánamo bestämdes inte av något de gjort eller inte gjort, utan berodde på amerikansk politik grundad på rädsla, okunskap och fantasier och på makt utan laglig kontroll. Målet med min rapport är att förbättra förståelsen av den dynamiken, att skilja verklig risk från inbillad, och att beskriva den verkliga skada som tillfogats de tillfångatagna. Hoppet är att den ska ge den nya administrationen i Washington ett användbart sammanhang när den nu försöker bestämma hur den till slut ska stänga Guantánamo. 

KATE CLARK
Afghanistan Analysts Network

Översättning och textbearbetning: Eva Kellström Froste

Texten är en förkortad version av artiklarna ”Kafka in Cuba, a Follow-Up Report: Afghans Still in Detention Limbo as Biden Decides What to do with  Guantanamo” och “American politics grounded in fear, ignorance and fantasy: New special report on Afghans in Guantanamo, as US prepares to withdraw troops” på Afghanistan Analysts Network.