Framstegen i Afghanistan kan inte förnekas 

Carsten Jensens debattartikel ”Evighetskriget i Afghanistan slutar i ett nederlag” i Dagens Nyheter är plågsam läsning för alla som arbetar för mänskliga rättigheter och utveckling i Afghanistan. Och för människor i Afghanistan, som gjort det allra största arbetet, verkar han vilja släcka allt hopp. Problemet är att Jensen målar upp en falsk bild av verkligheten.   

Jensen är kritisk till de senaste 20 årens militära och politiska insatser. Bra. Kritiken är välförtjänt. Men hans beskrivning av den utveckling som skett för civilbefolkningen är gravt osaklig. Ingen med erfarenhet av Afghanistan tror att framsteg kommer snabbt. Men ingen borde kunna blunda för vad som faktiskt blivit bättre.  

Tillgången till sjukvård har ökat markant liksom tillgången till utbildning. 73 procent av alla pojkar och 53 procent av alla flickor i låg- och mellanstadieåldern går i skolan, enligt Unicef. Detta kan jämföras med åren fram till 2002, när några få procent av alla pojkar gjorde det, och ännu färre flickor.  

Resultat av hårt arbete

Svenska Afghanistankommittén (SAK) har arbetat på den afghanska landsbygden i snart 40 år, tillsammans med människor i byar oftast mycket långt från regeringen i Kabul. Vi ser varje dag resultaten av det hårda arbete civilbefolkningen utfört med stöd av internationella givarländer som Sverige. Förra året tog våra kliniker och sjukhus emot mer än 1,7 miljoner patientbesök. 104 000 barn, varav 55 procent flickor, gick i skolor med stöd av SAK. När flickor gått tolv år i skolan och själva kan börja undervisa, och skicka sina egna barn till skolan, det är då utveckling sker. Det händer nu, men det väljer Jensen att inte berätta.  

Avseende utvecklingen inom hälsa och utbildning ger Jensen endast två exempel med någon typ av källa. Han hävdar att det inte är sant att flertalet barn går i skola och hänvisar till John Sopko, chef för det amerikanska kontrollorganet SIGAR. Jensen skriver också att ”antalet flickor är som man kan förvänta sig försvinnande litet.”  

Vi vet inte vilken rapport Jensen hänvisar till som stöd för sin tes att inget har gått framåt inom skolväsendet. Men i Sopkos vittnesmål till amerikanska kongressledamöter i mars i år finns belägg för stora framsteg. Bland annat framhålls att omkring 70 000 kvinnor idag arbetar som lärare i landet och att flickors läs- och skrivkunnighet ökat från 20 procent år 2005 till 39 procent 2017. Lärarbristen är fortfarande stor och alldeles för många elever hoppar av skolan tidigt, framför allt flickor. Men det blir bättre. Också inom hälsosektorn pekar SIGAR på viktiga framsteg. Exempelvis var utbildad medicinsk personal närvarande vid endast 14 procent av alla förlossningar år 2002, en siffra som ökat till nästan 60 procent 2018.  

Ökad förväntad livslängd

Jensen fortsätter med att hävda att ”Omdömesgilla demografer bedömer det som helt osannolikt att den genomsnittliga förväntade livslängden på några få år skulle ha ökat från 44 till 60 år, så som Nato hävdar […]” 

Vilka de omdömesgilla demograferna är vet vi inte. Men att den förväntade livslängden har ökat kraftigt i Afghanistan råder mycket lite tvekan om. Tycker man att ökningen är stor måste man komma ihåg att barnadödligheten har gått ner, vilket i sin tur kraftigt påverkar hur länge en nyfödd kan förväntas leva i genomsnitt. Vidare måste man ta hänsyn till den allmänna utvecklingen, utbildningsnivå, medicinska framsteg, infrastruktur och så vidare. Allt detta sammantaget gör att Världsbanken beräknar en ökning från drygt 56 år 2001, till nästan 65 år 2019. Världshälsoorganisationen anger den förväntade livslängden till 63 år för 2019. Vi vet inte exakt hur lång medellivslängden är, vi vet inte ens hur många människor som bor i landet, men vi vet att den har ökat snabbt. 

Värna de framsteg som gjorts

Många av omvärldens insatser i Afghanistan misslyckades – framför allt militärt och politiskt. Men därtill behöver man inte som Carsten Jensen hävda att ingenting har gått åt rätt håll. För det är inte sant.   

Istället måste vi se och värna om de framsteg som gjorts. När utländska trupper lämnar Afghanistan finns en risk att omvärldens intresse för landet minskar, och med det, det civila stödet. Det skulle få stora konsekvenser för fattiga människor på den afghanska landsbygden. För att Afghanistan ska kunna utvecklas bort från krig och fattigdom, för att ännu fler barn ska få gå i skolan och för att fler mammor ska få tillgång till säker mödravård behövs fortsatt långsiktigt stöd. Det ger resultat och i relation till den militära insatsen är det en mindre investering.  

Efter fyra decennier av hårt arbete parallellt med krig som skördat tiotusentals civila liv förtjänar den afghanska befolkningen både vårt stöd och en rättvis rapportering och beskrivning av sitt land.