Afghanistan går en osäker framtid till mötes. Foto: Malin Hoelstad

En omvänd deja vu i Afghanistan

Tjugo år efter att talibanerna drevs från makten i Kabul ser Andreas Stefansson hur det hopp han bevittnade då förbytts till oro och förtvivlan.

Ett söndertrasat land. Befolkningen sargad av krig. En repressiv regim. Skyhög mödrardödlighet. Ett svagt skolväsende med få flickor. Visst humanitärt stöd, i övrigt isolerade från omvärlden.

Denna underutvecklade avkrok i Asien var det som mötte mig hösten 2000, mitt första år med SAK. Jag arbetade på ett fältkontor nära gränsen till Tajikistan. Meddelanden mellan kontoren hölls korta, de bokstaverades i kod via kommunikationsradio. Dokument sändes per kurir, ibland på hästrygg, på vägar vars asfalt sedan länge malts ner av sovjetiska stridsvagnar och obefintligt underhåll. Löner till fältpersonal fraktades i säckar på åsnekaravan - den minsta valören, som knappt uppbar sitt eget pappersvärde, var en tiotusensedel. På kvällarna, när vi spelade kort i fotogenljus, kunde vi ibland avnjuta musik på AM-frekvenser från utlandet. Annars gick det bara att ratta in ”Radio Shariat”, landets enda FM kanal. De körde uteslutande religiösa program, varvade med dekret och påbud.   

USA-ledd invasion

Drygt ett år senare föll tornen i New York och världens blickar vändes mot Afghanistan. Avkroken blev till epicentrum. Snart hade den USA-ledda invasionen kört talibanerna från makten. De flesta jag umgicks med uttryckte lättnad och hopp - ja vissa rent av eufori - över den möjlighet som nu gavs att äntligen få vända blad. Det talades om Marshallhjälp. Kvinnor skulle bli erkända som likvärdiga medborgare i ett nytt Afghanistan. Den första nya radiokanalen spelade hits från Bollywood, varvade med budskap från ”amerikayee’s” om frihet och demokrati.

De senaste tjugo åren har det afghanska folket, med hjälp av ett stort internationellt stöd, byggt sitt land. Trots alla utmaningar med korruption, statens ineffektivitet och konflikten som tilltagit har alltfler framsteg gjorts. Vägar har asfalterats, mobilnät har byggts ut, BNI per capita har fördubblats och mödrardödligheten har halverats. Synen av miljontals flickor och pojkar som dagligen tar sig till skolan har blivit normalitet. SAKs bidrag till att få upp det afghanska folket på fötterna har varit påtagligt.

Talibanerna är tillbaka

Men nu står de där igen på Kabuls gator, talibankrigarna, som nygamla härskare över ett mycket mer utvecklat land än när de senast styrde. Ingen, inte ens talibanerna själva, tycks ha kunnat förutspå hur fort det skulle gå och det har varit svårt att ta in. Parallellt med alla desperata rop från Afghanistan, i synnerhet från kvinnor, möts vi av besked från omvärlden om strypt utvecklingsbistånd och hot om isolering. Jag drabbas av en märklig känsla av omvänd déjà vu: Omvälvningen är till synes lika ödesmättad som 2001, fast den går i diametralt motsatt riktning. Lika hopfulla som människor var då, lika oroliga är de idag.

Ska allt som uppnåtts nu gå om intet? Ska cirkeln slutas, och landet åter bli en urfattig och isolerad avkrok i Asien? En ljusglimt kanske finns i de försonande tongångarna från delar av talibanledningen. Även det febrila arbetet bland biståndsaktörer att finna nya vägar att bistå folket ingjuter viss tillförsikt. Men det största hoppet är att den afghanska befolkningen i många avseenden förändrats. De är rustade på ett helt annat sätt idag och de vill inte tillbaks till det som varit. Om vi förmår att förbli solidariska med dem i deras fortsatta kamp för ett värdigt liv, ja då kan hoppet bestå.