Äntligen ute på resa
Efter ett par veckor med resor fram och tillbaka till jobbet i den tröstlösa Kabultrafiken, med dagar på kontoret och instängda kvällar i bostadshuset blev det så äntligen dags att se verkligheten – den verksamhet som Svenska Afghanistankommittén har i landet.
En veckas resande i rasande tempo blev det med besök efter besök på dagarna, och sedan stilla kvällar på något av organisationens gästhus. Tillsammans med trevligt resesällskap av Frida Engman, föreningshandläggare, och Monica Eriksson, insamlingsansvarig, från Stockholmskontoret.
Jag har testat jämna spikraka vägar runt Mazar-e-Sharif (tack till det land som investerat sina biståndspengar i de vägbyggena). Jag har prövat ett av de lokala flygbolagen, där flyget var nästan framme vid sin destination när det vände åter mot Kabul för att plocka upp ett par personer till; förmodligen ett par högt uppsatta personer. Sedan en rejäl klimax på slutet med hemresan över bergen från Jalalabad, i öster, till Kabul. Den vägsträcka som CNN placerar som etta i sin sammanställning över världens farligaste vägar. Med en ”Death rating” på 9,5 av 10, vad nu det kan betyda.
Det jag har sett har varit omtumlande, hjärtknipande och imponerande. Jag har mött unga kvinnor från avlägsna byar som gått med på att under två års tid i stort sett leva instängda i en villa ombyggd till vårdskola. När de är färdiga med sin utbildning återvänder de till sina byar som barnmorskor, och kommer där att konkret bidra till att få ner den skyhöga barna- och mödradödligheten i landet. Jag har träffat barn med funktionsnedsättning som sprudlar av energi och glädje. De kunde lika gärna ha suttit instängda i ett mörkt hus, för i Afghanistan liksom i många andra utvecklingsländer är funktionsnedsättning något skamfyllt. Men nu lär de sig kommunicera med omvärlden via blindskrift och teckenspråk, och kommer förhoppningsvis snart att kunna gå i en vanlig skola.
Jag har sett nyborrade brunnar som ger friska magar. Jag har besökt skolor i tält för det nomadiserade minoritetsfolket Kuchi där analfabetismen nästan är total bland vuxna. Tack vare SAK får en del av barnen möjlighet att lära sig läsa och skriva, för att i framtiden slippa stå utanför i ett samhälle där läskunnade är en nödvändighet. SAK har gjort en pionjärinsats med skolor för kuchibarn, och nu hakar andra biståndsorganisationer på.
Jag skulle skriva en massa om vart och ett av de besök jag gjort. Men det får komma efter hand… Låt oss bara konstatera att verksamheten är gigantisk och viktig för hundratusentals, för att inte säga miljoner, människor i Afghanistan. Att SAK ställt upp för fattiga människor i flera decennier gör dessutom att det är en välkänd organisation, åtminstone i de provinser där vi har verksamhet.
Bland de som menar sig kunna utvecklingsbistånd så ska biståndsorganisationer inte bedriva verksamhet som är statens ansvar att serva medborgarna med. Det ligger förstås mycket i ett sådant tankesätt. Det var ju inte tack vare utländska biståndsorganisationer som Sverige utvecklades till en välfärdsstat. Det skedde genom gynnsamma förutsättningar för ekonomisk utveckling och starka folkliga organisationer som krävde en rättvis fördelning av välståndet.
Ingen skulle väl tycka att det vore bra om sjukvården i Värmland inte sköttes av landstinget, utan av en frivilligorganisation från något asiatiskt land. Men just så fungerar det faktiskt i provinsen Laghman, med uppskattningsvis 700 000 invånare, där SAK står för rubbet av sjukvården.
Istället, menar biståndsproffsen, ska biståndsorganisationerna utveckla kompetensen hos lokala organisationer och myndigheter, så att de själva kan driva sin verksamhet. De ska också stärka lokala organisationers förmåga att ställa krav på makthavarna, så att människor kan hävda sina rättigheter. Detta gör SAK naturligtvis. Ett exempel är arbetet med byråd och demokratiutveckling på kommunnivå. Ett annat är stödet till barnmorskorna, som engagerar sig i barnmorskeförbund och driver påverkansarbete.
Problemet är ju att Afghanistan inte har en stat som förmår att leverera de tjänster som medborgarna har rätt till. Eftersom landet är drabbat av väpnande konflikter måste SAK ägna stor del åt det som på biståndsspråk kallas för service delivery, alltså att helt enkelt tillhandahålla samhällstjänster som sjukvård och utbildning. Trots att det inte anses helt politiskt korrekt bland de som är proffs på bistånd.
Men jag skulle vilja se den som ställer sig framför den hörselskadade lilla flickan eller pojken och (med hjälp av teckentolk) framföra budskapet att nu får du sluta skolan för SAK tänker lägga av med service delivery. Under lång tid framöver kommer organisationen behöva fortsätta med att tillhandahålla samhällstjänster för afghanska medborgare. Och det med stolthet, tycker jag.
