Ambulans attackerad
Dr Afshar Safari ser omtumlad ut där han står framför SAKs kontor i Metharlam öster om Kabul. Ambulansen han satt i när den blev beskjuten har just bogserats in på området, med minst 30 kulhål i plåten. Han håller sina genomborrade anteckningsböcker under ena armen. Så nära var det.
Mitt besök i Metharlam den 29 september fick en annan karaktär än planerat. Redan när vi påbörjade den tre timmar långa och slingriga vägen genom passet mellan Kabul och Jalalabad fick vi meddelande om att något hänt. En ambulans med en sjuk kvinna på väg från en klinik i distriktet Dawlat Shah till sjukhuset i Metharlam hade beskjutits. Förhandlingar pågick om att låta ambulansen fortsätta till centralorten och sjukhuset.
Sedan hörde vi inget på ett tag. Undrade hur det gick för kvinnan. Undrade hur det gick för vår personal.
Bakgrunden är att afghansk polis och Taliban drabbat samman i området. Nu trodde Taliban att SAK fraktade skadade poliser, och försökte stoppa transporten. En inte helt ovanlig situation, tyvärr.
Så småningom fick ambulansen åka vidare. Kvinnan, som förutom att vara sjuk hade träffats i halsen av ett skott, blev omhändertagen på sjukhuset. Hon överlevde. Dr Safari och ambulansföraren Malank klarade sig helskinnade, enligt dem själva tack vare att de gjorde som de lärt sig på SAKs säkerhetskurser – kasta sig ut ur bilen på den sida som var säkrast och huka bakom hjulen.
Varje vecka ställs hälsopersonalen i Lahman inför olika incidenter. Ibland är det beväpnade grupper som attackerar och på olika andra sätt sätter käppar i hjulen, ibland är det den afghanska polisen och militären.
– De tycker inte att vi ska behandla skadade som kan vara från de beväpnade grupperna, men vi måste vara neutrala och behandla alla patienter som kommer till oss, säger Hafizullah Malang, som leder SAKs arbete med hälso- och sjukvård i provinsen.
När jag ber honom blicka tillbaks fem år och jämföra läget, säger han att säkerhetssituationen har blivit mycket sämre. Själv kan han inte besöka många av de kliniker SAK driver, eftersom han inte har skägg. Vissa områden kan bara de som kommer från orten och har förtroende från de som bor där besöka.
– När taliban känner till dem och vet vilka de är så fungerar det även i dessa områden. Människorna där har också rätt till hälsovård och sjukvård, så vi försöker hitta lösningar.
Jag tänker att de risker de tar för att kunna förse sina medmänniskor med sjukvård och hälsovård är så stora, för stora. Jag tänker att jag är full av beundran för vår afghanska personal. Jag oroar mig ständigt för dem. Samtidigt är alternativen få i ett land som Afghanistan – mat för dagen, rätten till hälsovård, en sakta tillvänjning till en ökad våldsnivå – orsakerna är många till att de fortsätter trots riskerna. Och utan dem skulle de mest utsatta människorna på landsbygden lämnas utan vård när de blir sjuka.
Och jag tänker att parterna i konflikten i Afghanistan måste sluta attackera ambulanser, sluta ockupera kliniker, sluta hota barnmorskor och annan personal, sluta stjäla mediciner.
Dr Safari och ambulansföraren Malank är för mig hjältar, liksom så många andra afghaner som varje dag utsätter sig för risker, hot och umbäranden för att göra detta land till en bättre plats att leva.
