Skolflickor i provinsen Laghman. Foto: Malin Hoelstad

Sociala förhållanden

Den sociala och ekonomiska utvecklingen i Afghanistan går långsamt framåt, men har hämmats kraftigt av de senaste 37 årens krig, konflikter, invasioner och ockupation.

Trots det har det sedan 2002 gjorts stora sociala framsteg framför allt inom utbildning, hälsovård och kommunikationer. Afghanistan håller på att utvecklas mot ett modernare samhälle, men utvecklingstakten skiljer sig mellan olika delar av landet. Framför allt mellan stad och landsbygd.

Allt fler människor har fått tillgång till social service och kvinnor och flickor har i allt större utsträckning blivit en del av det offentliga livet även om det går långsamt och det är lång väg kvar till ett jämställt deltagande i livet utanför hemmet.

Det finns många orosmoln inför framtiden. Hur mycket av de framsteg som gjorts inom olika sektorer kan bibehållas framöver när det utländska stödet minskat och konflikten trappats upp?

Enligt Världsbanken kom 96 procent av de offentliga utgifterna i Afghanistan 2013 från utländska givare. I januari 2014 beslutade den amerikanska kongressen att halvera det amerikanska biståndet, som står för en stor del av biståndet i Afghanistan.

All statistik från Afghanistan är i bästa fall ungefärlig, vilket beror främst på två saker. Ett, att man inte vet hur många innevånare landet har. Differensen ligger på 7-8 miljoner människor beroende på källa, vilket betyder att all statistik, där den ena variabeln är folkmängd, har en automatisk felprocent på 20 till 25 procent. Och två, att metoderna för insamling av statistik är mycket bristfälliga – ofta undersökningar i 8-10 distrikt (av 360) som sedan används till att gälla hela landet.

Ett viktigt undantag är Statistiska Centralbyråns (CSO) i Kabul undersökning Afghanistan Living Conditions Survey 2013-2014. I den undersökningen har cirka 157 000 personer i närmare 21 000 familjer intervjuats.

Majoriteten (cirka 70 procent) av befolkningen lever på landsbygden utanför städerna och semiurbana centra. Omkring en tredjedel av befolkningen har jordbruk som sin huvudsakliga inkomstkälla (cirka hälften av de som bor på landsbygden). Omkring hälften av dem bedriver jordbruk enbart för självhushåll. Många livnär sig vid sidan om jordbruket även på boskapsskötsel. Det finns också mellan 1,5 och 2,5 miljoner nomader, varav en del har blivit bofasta.

2014 fanns cirka 40 procent av alla arbetstillfällen inom jordbruket, under 10 procent inom tillverkningsindustrin och 14 procent inom byggnadsindustrin.

Enligt Statistiska Centralbyrån (CSO) var 40 procent av de arbetande männen och två tredjedelar av de arbetande kvinnorna 2014 sysselsatta inom jordbrukssektorn. Två tredjedelar av dessa kvinnor arbetade med djur- och hönsuppfödning. Var fjärde arbetande kvinna finns inom tillverkningsindustrin. Cirka 30 procent av landsbygdskvinnorna äger antingen djur eller höns.   

Afghanistan är världens 169:e fattigaste land av 186 i FNs utvecklingsprograms (UNDP) Human Development Index och rankas som Asiens fattigaste land.

Enligt Världsbanken lever en tredjedel av befolkningen på en inkomst under 100 dollar i månaden och medelinkomsten var 2014 670 dollar och Afghanistan låg på 171:e plats av 191 länder i världen. I Sverige var medelinkomsten 2014 61 600 dollar och i grannlandet Pakistan 1 410 dollar.

Nationellt minskade fattigdomen de första 10 åren efter talibanernas fall 2001, men efter 2012 har trenden vänt. Antalet fattiga har ökat sedan neddragningen av internationell trupp inleddes och biståndet drogs ned. Nedgången har varit speciellt svårt ute på landsbygden där andelen fattiga ökade med 14 procent till cirka 44 procent av befolkningen mellan 2011-12 och 2013-14. Den största ökningen av fattiga har skett i södra och sydvästra Afghanistan där antalet fattiga ökade från 28 till 56 procent av befolkningen. I städerna låg andelen fattiga kvar på 26 procent av befolkningen. Däremot har antalet fattiga i städerna ökat. En orsak är att många fattiga flyttat till städerna.

Vid jämförande studier av de sociala förhållandena 2008 och 2012 har många både fattiga och icke fattiga familjer däremot fått förbättrade levnadsförhållanden i form av tillgång till rent vatten och sanitet, elektricitet, fler familjeöverhuvuden kan läsa och skriva och att fler mindre barn går i skolan. Samtidigt har gapet mellan antalet som fått tillgång till social service bland fattiga och bättre ställda familjer ökat. Detta samtidigt som fler fick tillgång till det i bägge grupper. Det vidgade gapet är mycket tydligt i tillgången till utbildning mellan fattiga och bättre ställda i samhället.

CSOs stora undersökning 2013-2014 visar på ökad arbetslöshet. liksom samma negativa ekonomiska utveckling som Världsbanken påvisar.

Enligt Världsbanken har inkomstklyftorna ökat. De fattigaste 20 procenten av befolkningen fick mellan 2008 och 2012 det sämre, medan de mest välbärgade 20 procenten fick det bättre.

Antalet fattiga i städerna har ökat, även om gapet mellan stad och landsbygd i stort förblivit konstant. En orsak till den ökade fattigdomen i städerna är att många fattiga flyttat till städerna.

4 av 5 fattiga bor på landsbygden. De fattigaste områdena finns i de bergiga i nordöstra, östra och västcentrala regionerna, där hälften av landets fattiga bor.

Det finns ingen fattigdomsgräns mellan regionerna och väldigt många fattiga bor i rika regioner.

I absoluta tal finns det lika många mycket fattiga i den central regionen som det finns fattiga i hela den nordostliga regionen. Enbart i Kabulprovinsen bor det en miljon mycket fattiga människor.

Utvecklingen sedan 2001 har visat att den positiva ekonomiska utvecklingen i sig själv inte räcker för att minska fattigdomen i landet. För att klara det måste utvecklingen bli mer inkluderande än idag, slår Världsbanken fast i en rapport hösten 2015.

Omkring två femtedelar av befolkningen levde 2014 i så svår fattigdom att de inte klarar av att skaffa sig det nödvändigaste för livets nödtorft så som tillräckligt med mat. Ytterligare miljontals människor lever så nära fattigdomsgränsen att de riskerar att också hamna i svår fattigdom.

2014 arbetade 44 procent av arbetskraften inom jordbruket, cirka 16 procent inom service sektorn och 13 procent inom byggnadsindustrin. Bland kvinnorna arbetade 66 procent inom jordbruket och 24 inom tillverkningssektorn.

Över 40  procent av arbetskraften beräknas antingen vara arbetslös eller undersysselsatt.

Varje år kommer det ut omkring 400 000 nya ut på arbetsmarknaden.

Det har skapats många nya arbetstillfällen sedan 2001, men de nya arbetena har varit ojämnt geografiskt fördelade och 80 procent har varit daglönearbeten.

Det kvinnliga deltagandet på arbetsmarknaden är extremt låg, speciellt i städerna och ungdomsarbetslösheten är hög. 

Befolkningsökningen har varit kraftig och den stora återflytten av flyktingar efter talibanregimens fall 2001 (drygt 5,5 miljoner människor från i huvudsak Pakistan och Iran) har gjort det svårt för många att försörja sig eftersom den odlingsbara jorden (cirka 12 procent av landet) inte har ökat. Miljontals återvändare och andra familjer med försörjningsproblem på landsbygden har flyttat in till städerna. Huvudstaden Kabul ökade från cirka 1 miljon människor 2001 till uppskattningsvis 5,5 miljoner 2008.

Det sociala trycket har ökat markant. Det har flera orsaker. En är den ökande osäkerheten som resulterat i ett kraftigt stigande antal internflyktingar de senaste åren. En annan är att det återvände omkring 650 000 registrerade och icke-registrerade afghanska flyktingar från Pakistan under det sista halvåret 2016. Dessutom återkom över 400 000 icke-registrerade flyktingar från Iran. UNOCHA (FNs organisation för humanitärt bistånd) varnar för att siffran för Iran innehåller många deporterade som korsar gränsen ett flertal gånger i jakt på arbete i Iran och därför räknats flera gånger.

Trots de stora framstegen inom utbyggnaden av skolväsendet och hälsovården klarar det afghanska samhället inte av att ge skolgång och hälsovård till många av interflyktingarna och nyligen återvändanda flyktingar från framför allt Pakistan.

I slutet av 2016 aviserade Pakistan att de afghanska flyktingarnas rätt att stanna i landet skulle upphöra i slutet av mars 2017. Precis som så många gånger tidigare förlängdes istället rätten att stanna. Denna gång fram till slutet av 2017.

Det finns fortfarande över 1,8 miljoner afghanska flyktingar i Pakistan (varav cirka 750 000 är ícke-registrerade flyktingar och illegala invandrare) och cirka 2 miljoner i Iran (varav minst 1 miljon är ícke-registrerade flyktingar och illegala invandrare). Redan före kriget fanns det uppemot en halv miljon afghaner som arbetade legalt och illegalt i Iran.

Osäkerhet och krigshandlingar i olika delar av landet och naturkatastrofer av olika slag har lett till att över en halv miljon människor flytt inom landet under 2016. I slutet av december 2016 fanns cirka 1,6 miljoner internflyktingar.

I mitten av januari 2017 vädjade FN till det internationella samfundet om att ställa upp med 550 miljoner dollar (knappt 4,5 miljarder kronor) som behövs för humanitärt stöd till de 5,7 miljoner mest behövande människorna (av 9,3 miljoner) i Afghanistan. Antalet människor som behöver humanitär hjälp har ökat med 13 procent sedan förra året.

De som FN vädjar för lider bland annat brist på mat och har begränsad tillgång till sjukvård. Många behövande är flyktingar som återvände till Afghanistan under 2016 och internflyktingar. Ett stort antal av de återvändande familjerna är mycket fattiga.

För att försörja sina familjer måste många män och pojkar på landsbygden säsongsarbeta i städerna under sommarhalvåret. Andra är gästarbetare i framför allt Iran och i länderna vid Persiska viken.

Afghanistan har en mycket ung befolkning. Cirka 70 procent är under 25 år.

Trots utbredd fattigdom, brist på utbildade människor och bristande statliga resurser har utvecklingen inom utbildningssektorn varit explosionsartad. Troligtvis oöverträffad i världen. Antalet barn i skolan har ökat från omkring 1 miljon 2001 (varav uppemot 100 000 flickor) till omkring 7-8 miljoner idag, varav omkring 35 procent är flickor.

På mitten av 2000-talet ökade antalet elever på högstadiet samtidigt som antalet elever minskade i grundskolan. Framför på landsbygden. Största minskningen var bland flickorna, 2 procent om året mellan 2011-12 och 2013-14. Det är den förvärrade konflikten och ökande osäkerheten under neddragningen av internationell trupp som lett till färre barn i skolan, framför allt flickor i konfliktområdena. Där konflikten minskat har utvecklingen varit den motsatta.  

Enligt statistiken gick åtta av tio stadsbarn i skolan 2013-14, medan det bara var vartannat barn på landsbygden. Klyftan mellan barn från fattiga och välbeställda familjer har ökat. Andelen barn från fattiga familjer som går i skolan minskar och andelen barn från välbeställda ökar.

I december 2016 avslöjade Afghanistans utbildningsminister att det bara finns 6 miljoner skolelever. Inte 11 miljoner som det tidigare hävdats. De tidigare siffrorna var enligt honom påhittade av regeringen. I de tidigare siffrorna fanns det fortfarande med elever som varit frånvarande i upp till 3 år. Enligt ministern tyder det på att det förekommit korruption inom ministeriet och att stora summor kan ha förskingrats på utgifter för påhittade skolor och elever.

När kriget började (1979) gick mycket få flickor i skolan utanför städerna. I många provinser gick bara 1 till 3 procent av flickorna i skolan. På landsbygden hade 1979 under 1 procent av kvinnorna över 25 år gått i skolan. Ingen av dessa hade då avslutat grundskolan. I städerna hade knappt 12 procent av kvinnorna gått i skolan.

Antalet privata och statliga universitet och högskolor har ökat från cirka ett dussin 2001 till över 120 idag, av varierande kvalitet. Enligt Världsbanken fanns det i slutet av 2016 över 300 000 studerande vid dessa institutioner, mot under 10 000 år 2001.

Den kraftiga expansionen har inneburit att kvalitén inte har hängt med och är låg både på skolor och på universitet. Klasserna är stora. I genomsnitt 47 elever per lärare i grundskolan. Det är stor brist på kompetenta lärare, framför allt kvinnliga. Det görs satsningar på att utbilda lärare och höja kompetensen på de som redan finns, men det kommer att dröja många år innan undervisningen håller en acceptabel standard på alla landets skolor.

Enligt utbildningsministeriet finns det 16 000 skolor i landet, varav 40 procent saknar byggnader. Strider, hot och bristande säkerhet har lett till att många skolor har stängts. I januari 2016 uppgavs att 1 000 skolor var stängda i olika delar av landet. Antalet varierar hela tiden beroende på situationen lokalt i olika områden. Två år tidigare uppgavs att 550 av 14 000 grundskolor var stängda.

Läskunnigheten bland vuxna (över 15 år) beräknas ha ökat från 23,5 procent (kvinnor 12 procent och män 32,4 procent) 2007 till 34 procent (kvinnor 18 procent och män 50 procent) 2014. På, landsbygden beräknas 10 procent av kvinnorna och 37 procent av männen vara läskunniga.

Sjukvården har expanderat kraftigt sedan 2002 genom BPHS (Basic Packages of Health Services), som är en sorts afghanska sjukvårdslandsting som skall tillhandahålla en enhetlig hälsovårdsstandard i provinserna. Biståndsorganisationer lägger anbud på tvåårskontrakt för att få bedriva sjukvård inom BPHS. Antingen för hela provinser eller kluster av distrikt.

Från att cirka 10 procent av befolkningen hade tillgång till sjukvård 2001 uppskattas idag att drygt 60 procent av befolkningen har tillgång till sjukvård på cirka 1 timmes avstånd från hemmet. Antalet sjukvårdscentraler har ökat från 496 stycken 2002 till över 2 400 stycken 2016. Ett okänt antal kliniker fungerar mycket bristfälligt (bland annat brist på kvinnlig personal) eller har tvingats stänga på grund av strider. 2014 hade 43 procent av landsbygdsbefolkningen tillgång till en kvinnlig läkare.

Antalet barnmorskor har ökat från 467 år 2002 till cirka 3 500 idag. I början av 2017 hade 310 av barnmorskorna utbildats av Svenska Afghanistankommittén. Behovet beräknas till cirka 8 000 barnmorskor. Cirka en tredjedel av landsbygdsbefolkningen hade 2014 tillgång till en barnmorska.

Enligt den officiella statistiken har barnadödligheten sedan 2001 sjunkit från att 257 barn per 1 000 födda dog före fem års ålder till 97 och spädbarnsdödligheten (barn under 1 år) från 165 per 1 000 födda till 77 per 1 000 födda 2016.

Antalet kvinnor som dör i barnsängsrelaterade sjukdomar sägs också ha sjunkit kraftigt. Från 1 600 döda per 100 000 födslar 2002 till 327 döda per 100 000 födslar idag. Uppgifterna bör behandlas med försiktighet med tanke på felmarginalerna och metoderna för insamling av statistik.

Den utbredda fattigdomen har lett till att cirka 40 procent av barnen under fem år är kroniskt undernärda (hälften är svårt undernärda) och över en tredjedel är underviktiga. Omkring tre fjärdedelar lider av olika typer av mineralbrist.

Från 2002 har vägnätet reparerats och byggts ut kraftigt, vilket förbättrat tillgängligheten till sjukvård och marknader för böndernas produkter.

Dessutom får allt fler människor tillgång till rent vatten. Från 2012 till 2014 ökade andelen människor med tillgång till rent vatten från 46 procent till 65 procent av befolkningen.