Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Afghanistan firar hundra år av självständighet

Afghanistanexperten Börje Almqvist sammanfattar Afghanistans kamp för nationellt oberoende. I år firar afghanerna 100 år av självständighet, men landet är fortfarande extremt beroende av utländskt stöd.

År 1919 blev Afghanistan oberoende från britterna genom att vinna ett kort krig – det tredje Anglo-afghanska kriget. Britterna förlorade då ”rätten” att kontrollera Afghanistans utrikespolitik.

Trots flera försök lyckades britterna aldrig kolonisera Afghanistan. Det har ingen klarat av. Allt britterna lyckades med var att från 1880-talet kontrollera den afghanska utrikespolitiken. Afghanistan hindrades från att ha kontakt med det expanderande Tsar-Ryssland.

Oberoendet, eller självständigheten, från britterna hade ett pris. Det blev slut på leveranserna av vapen, ammunition och pengar från britterna, som finansierat den lilla centralstyrda administrationen. Tio år senare kostade detta segraren från 1919, kung Amanullah, makten. Han klarade inte av att krossa ett uppror och var tvungen att fly landet.

Det finns paralleller till dagens Afghanistan. Kan Afghanistans regering klara sig mot det talibanska upproret om det utländska stödet upphör?

Under 1900-talets senare del försökte Afghanistan värna sitt oberoende genom en balansgång mellan stormakterna USA och Sovjet och tog stöd från bägge. Sovjet blev till slut dominerande när det amerikanska intresset svalnade. Det slutade illa. Sovjet invaderade Afghanistan 1979.

I dag är Afghanistan förvisso självständigt, men extremt beroende av utländskt stöd för att utveckla landet. Statens utgifter är till 75 procent utlandsfinansierade, men staten har på senare år lyckats med att öka sina egna inkomster.

Utvecklingen sker genom ett internationellt samarbete. Givarländerna har förbundit sig att följa nationella utvecklingsagendor och prioriteringsprogram. Det internationella biståndet skall till 50 procent ske inom utvecklingsbudgeten och 80 procent i linje med nationella prioritetsprogrammet (NPP), som innebär regler för bland annat hälsovård, utbildning, arbete för minskad fattigdom, god statlig styrning, ett fungerande rättssystem, bekämpandet av ojämlikhet och för kvinnors ekonomiska delaktighet och jämställdhet. 

Det är progressiva agendor och ramverk som syftar till att utveckla Afghanistan. Det låter som en dröm och är det i många fall. Bristerna inom till exempel rättsväsendet är omfattande och korruptionen är ett gigantiskt problem. Civilsamhällesorganisationer, som Afghanistankommittén, har förbundit sig att bilda opinion för att säkerställa att viktiga frågor efterlevs och att bevaka medborgarnas sociala rättigheter.

Det har gjorts stora framsteg på flera områden sedan talibanregimens fall 2001. Afghanistan har i dag en vald president, ett valt parlament och en demokratisk konstitution. Men det krävs också att staten fungerar, att lagar följs och att medborgarnas rättigheter skyddas. Så är ofta inte fallet.

Bland de stora framstegen i Afghanistan är att fler barn än någonsin tidigare går i skolan. 60 procent. Av flickorna är det bara 30-40 procent som går i skolan. Det låter lite, men är en dramatisk ökning mot tidigare. Från cirka 100 000 flickor i skolan 2001 till cirka 3 miljoner i dag. Barnadödligheten har sjunkit från 25 procent 2002 till 16 procent och mödradödligheten i barnsängsrelaterade sjukdomar har minskat från cirka 1 600 per 100 000 födslar till cirka 370 per 100 000 i dag.

Bilden av utvecklingen mot en fungerande stat är inte entydig. Samtidigt som det gjorts stora framsteg är fattigdomen utbredd. Över 50 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och antalet fattiga har ökat de senaste åren. Bland dessa fattiga finns över en miljon internflyktingar undan krig och naturkatastrofer. 

Konflikterna och massflykten till grannländerna de senaste 40 åren har förändrat Afghanistan. Det är inte längre ett land där de flesta lever isolerade från varandra ute i byarna. Människor har på gott och ont blivit mer en del av en nation istället för att, som innan krigen och konflikterna, ofta enbart ha varit en del av en grupp som levde geografiskt isolerad från andra grupper.

De sex miljoner flyktingar som återvände efter talibanregimens fall 2001 och ytterligare cirka 3,8 miljoner de senaste fem åren har bidragit till förändringen. De har fört med sig nya tankesätt, som en mer positiv syn på flickors utbildning. Afghanistankommittén har här varit starkt pådrivande för att skapa acceptans för att flickor skall gå i skolan. Det började på mitten av 1980-talet när SAK öppnade ett flertal flickskolor på den konservativa landsbygden som kontrollerades av motståndsrörelsen, mujahedin.

Folkomflyttningar, exil, internflykt och säsongsmässigt daglönearbete i städer har fört människor till nya platser. Cirka 70 procent av befolkningen bor på landsbygden, men världen bortom byn är inte längre främmande för många. Ny teknik som mobiltelefoner, internet, Facebook och tv via parabolantenner i byarna bidrar till kontakt med människor på stora avstånd. Andra delar av Afghanistan och även resten av världen har kommit närmare.

Förbättrade kommunikationer, ett utbyggt vägnät, och en utökad statlig närvaro på landsbygden än tidigare, har bidragit till nationsbygget. Ett bygge som är starkt hämmat av det pågående kriget, bristande statlig kapacitet, kompetens och korruption. Fungerande, kompetenta och icke-korrumperade myndigheter är en förutsättning för en bra relation mellan staten och medborgarna.

Afghanistankommittén är en av Afghanistans större samarbetspartners med sina cirka 5 000 afghanska medarbetare och ett 20-tal utlänningar i landet som bidrar till utvecklingen. Bland annat genom kompetensuppbyggnad av myndigheter och lokala organisationer.

Nationellt oberoende och självständighet är ovärderligt. Minst lika viktigt är det att människor får makt över sin utveckling. Här bidrar SAK med att bygga upp kapacitet bland människorna i samhället så att de kan tillvarata sina rättigheter och få möjlighet att påverka sina liv.

Bland det viktigaste är att förbättra kvinnors och flickors situation. Att tillgodose deras behov och ge dem möjlighet att tillvarata sina rättigheter genom utbildning, hälsa och deltagande i samhällslivet utanför hemmet. Kvinnorna måste bli en del av den moderna nationen och samhället. Annars är det bara en halv nation.

Under åren har jag träffat många män, kvinnor och barn, bland dem personer med funktionsnedsättning, som genom Afghanistankommittén fått ett värdigt liv och självrespekt. De har fått det som för mig är Afghanistan. Ett land av stolta människor. Det är en lång väg kvar tills detta omfattar de flesta afghaner, men Afghanistankommittén bidrar till en början på en bättre framtid för alla.

En dag blir det också ett liv i fred, vilket berövats en hel generation afghaner. Hur långt det är dit vet jag inte, men det är dit vi är på väg. Den fred som hade funnits sedan 1929 och som fortfarande fanns när jag kom till Afghanistan första gången 1976 kommer tillbaka. Det är inte en fråga om det kommer att ske utan en fråga om när det sker.

Börje Almqvist

Börje Almqvist

Journalist och Afghanistankännare, Afghanistankommittén delar inte nödvändigtvis de åsikter som framförs.